jagochalladomandra

Nej, på grund av att de alla har olika energier, åldrar och behov så har jag delat upp promenaderna på två: Slynglarna och seniorerna.

 

Med "Slynglarna" är det full kareta hela tiden... lite smått ouppfostrade taggar de varandra och de ser ut som ett gäng gangsters med massor av attityd!
De är lika roliga som de emellanåt är jobbiga och under dessa promenader svär jag lika mycket som jag skrattar, de är störtsköna!

När de springer lösa så är det fyra virvelvindar som drar förbi och mammiga som de är så trummar de på lika fort när jag ropar in dem! Allt går i 120 knyck och de verkligen skrattar där de far fram! Livet är en enda stor fest med kärlek, spring och godissök!

 

 

När man kommer hem efter en promenad med dessa vildingar är man rätt mör och då känns det ganska befriande att gå med fyra tanter... Fyra väluppfostrade seniorer som glatt trampar på i lagom takt och som inte drar armarna av mig! Som glatt möter min blick med tillit, trygghet och så mycket kärlek att man blir knäsvag.
Ibland får vi stanna till en stund och vänta på den minsta som tappert trampar på och som alltid hittar väldigt mycket att nosa på under vägen. Med sin lilla julröda tröja syns hon bra mot den vita snön, i vanliga fall smälter hon in lite väl bra i naturen att det emellanåt kan vara problem att se henne om hon inte har sin lilla varselväst på sig.

Emmy har jag aldrig använt täcke på förr annat om det har varit riktigt, riktigt vedervärdigt kallt då hon har så varm och tjock päls men då hon är gammal och mycket mer känslig nu så bär hon ett varmt och skönt täcke under promenaderna likt de andra i flocken. Allt för att spara hennes leder så gott det går!

 

Ystra, underbara "pain in the ass-ungdomar" som får mig att fullkomligt bryta ihop av skratt och de underbara, lugna, kloka seniorerna som tar det mesta med samlat mod och ro.

 

 

Självklart kunde det varit både enklare och mer behändigt med bara en promenad men som Ni kanske förstår så skulle det inte gynna vare sig mina slynglar eller seniorer och då får man gå tillväga på detta vis även om det är lite bökigare och mer tidsrörande.

 

Idag har det varit en gnistrande, solig vinterdag och *ta i trä* jag har inte ramlat en enda gång ute på promenaderna! Tummen upp för det! Engelsons har packat och skickat mina broddar så snart kan jag kliva på lite raskare och säkrare.

Var rädda om Er och ta hand om varandra!

 

Tack för att Ni läser min blogg med mina tankar och mitt liv! <3

 

 

Namaste 

 

 

 

I helgen har jag, Micke och svansbarnen softat med hämtmat och tv...
Helgerna går så fort... man riktigt skyndar sig att mysa!

Jag har tillsammans med en vän varit och följt upp ett hem för en av de hundar som jag har omplacerat.

Matte och husse behövde lite råd och samtidigt en bekräftelse på att De gjorde rätt, något som inte är helt ovanligt. Det var en mysig trip som tog hela dagen och som innebar totalt ryggläge hemma... men som sagt det var väldigt trevligt så jag köper det!
Denna lilla hund har det så bra i sitt nya hem och man ser hur han njuter och hur bra han mår och det är värt så mycket!

 

Vi måste försöka sätta oss in i deras situation och då inte som människa utan som hund...
Vi måste ge utrymme och vi måste ge dem tid att växa sig in i den nya situation som de helt plötsligt befinner sig i och med allt vad det innebär. En hund som dess utom kanske har en hel del i ryggsäcken måste man läsa av och kunna backa i vissa situationer och välja sina strider och förstå att genom negligera kan man nå mycket längre än att gå i klinch.

 

Många gånger uppstår tvivel och man känner sig maktlös och man vill ge upp istället för att se de framsteg som hela tiden sker och hur man kan lära sig att undvika att vissa situationer uppstår. Detta kan man bland annat lösa genom en bra planering. Det är även viktigt att man faktiskt ställer krav på omgivningen för att skydda sitt djur och att man inte gör tvärt om då det är risk för stora missuppfattningar.

 

Att få vara med om och att få följa en individs utveckling är en ynnest... att kunna ge dem den avsaknad av trygghet och kärlek som sakta bygger upp deras självkänsla och självförtroende är en gåva och lite magiskt... och magi gillar vi ju! :)

Magi och kärlek är ju något som går hand i hand... eller borde, det finns ju alltid människor som misstolkar och förstör men så är det ju överallt men i magi så slår det tillbaka med något som vi kallar för karma. Använder man magin till något ofördelaktigt och fult så slår det tillbaka tiofalt!

 

För mig är kärlek och magi något som är en stor del av mitt liv och även om alla kanske inte kan förstå den magiska delen så önskar jag verkligen att fler kunde anamma "kärleken"!
Med kärlek kommer respekt och ibland är människor väldigt dåliga på att respektera andra människor och helt egoistiskt vägra se hur andra människor tänker!
Människor går väldigt fort i försvar och då blir De aggressiva ... helt utan tålamod och med vilja till att diskutera verkar De tro att den som har starkast röst och säger de fulaste sakerna har vunnit... men ack så fel De har! Det finns inte många som ser upp till och högaktar en människa som söker sig till De lägre nivåerna... 
Detta möter man så ofta och i grunden ligger det just en brist på respekt mot andra människor och Deras situation... Nej!! Jag menar inte att man måste hålla med och tycka att alla gör rätt, verkligen inte men varför har en del det stora behovet att trycka till enskilda personer med personangrepp och liknande och sedan ha mage att beklaga sig när liknande händer Dem själva?

 

Ja, jag har starka åsikter om ganska mycket för att inte säga om det mesta men jag har också lärt mig att ibland löser man mer med tystnad... genom att lyssna!

Jag kan absolut tycka att folk beter sig som riktiga arslen och är det något som jag går i gång på så är det orättvisor och när folk inte respekterar och vårdar vår jord och det liv som lever där! 

Att bli arg är en naturlig känsla men vissa behöver lära sig att även tygla sig i just denna känsla och inte säga så mycket som kan slå tillbaka - för det gör det tillslut - samt för att inte säga saker som man ångrar... och som onödigt sårar! För... hur kan man må bra av att veta att man har sårat någon?

Själv blir jag sällan så där riktigt heligt förbannad att jag bara sprutar ut i total mundiarré och det är jag väldigt glad över då jag mest troligt inte skulle må särskilt bra efteråt... och det är det jag funderar lite över.
Folk som har som vana vid att bete sig på detta vis... hur mår De då efteråt? 

Nej, nej! Jag tycker verkligen inte om alla människor men då håller jag mig också ifrån Dem och den dåliga energi som De innebär...
Varför ska jag ens lägga någon energi alls på Dem när det finns så många underbara människor och personligheter som jag älskar att ha med att göra? Det finns ingen som helst anledning!

Men bara för att jag inte sympatiserar med just dessa människor så innebär det ju inte att De är direkt elaka eller dåliga... inte alltid! Utan mer att man ser på saker och ting så olika att det hela tiden innebär slitningar genom att bara tala med varandra.
Vi är ju alla olika som personer och individer... olika känsliga, förutsättningar, förmågor, värderingar,uppväxt... vad vi har låtit prägla oss osv.

 

Om vi alla skulle lägga manken till lite och bara vända ryggen till det som vi misstycker med och inte gå in i ett tillstånd av sandlådenivå där allt handlar om vem som har rätt och hur mycket gegga man kan sikta på varandra.

 

Så... lite mer kärlek och respekt snälla Ni!

 

 

Namaste

 

 

 

Ligger och kan knappt stappla min väg till toaletten... jag har såååå ont!
Jag känner mig manglad, påpucklad. ja, helt blåslagen vilket jag näst intill också är!

Det gick inte så bra på promenaden igår... jag lyckades ramla hela sex gånger!
Jo, det är faktiskt sant och där emellan gjorde jag några piruetter och balettsteg också...samtidigt som jag ytterst försiktigt försökte ta mig fram bakom ett gäng ystra unghundar.

Ja, jag lovar! Jag ska beställa isbroddar för så här kan jag inte hålla på, jag som får ont av att bara gå och spänna mig, tänk Er då att dra i backen sex gånger också!

 

 

Nästa år tänker jag försöka spara ihop till "Icebugs-kängor" de verkar vara väldigt, väldigt bra!
Just nu har jag absolut inte råd att investera i det men nästa år känns det lite som ett måste!

Det är ju smått irriterande att man inte har råd då det är nu som de är billiga... :/ http://www.addnature.com/product.aspx?pf_id=ICEBUGALAVUSBUGRIP

MEN jag är väldigt nöjd och enormt tacksam över en sak och det är att detta är första vintern på så länge som jag kan minnas som jag inte fryser om mina fötter! Jag tror knappt att det är sant och jag är överlycklig verkligen! Nu har det ju inte varit så vansinnigt kallt ännu men "ta i trä" det gör mig verkligen så glad!

Så... här ligger jag och har ondare än vad jag nödvändigtvis skulle vara tvungen till och det retar ju mig lite så klart.
Så fort jag rör det minsta på mig så väller ett illamående över mig med en kraft likt en tzunami...
Klart att jag blir ledsen, det känns så oerhört onödigt! Det är ju liksom jobbigt som det är!

 

Granen står så grön och grann i stugan...
Ja, den gör ju liksom det även om den råkar stå ute på altanen. Knut kom och gick men julen blev kvar... eller delar av den hur som helst!
Granen ska näckas och ställas in i skjulet, julgardiner ska ned (och upp med andra) och två stakar ska packas ned...
Tänk att det ska ta sån kraft att få till det! 
Ja, idag har det helt enkelt varit otänkbart!
Det känns som att alla andra har så många fler timmar än jag... fast det är väl snarare så att på grund av de sjukdomar som jag har går allt så sakta och tar en enorm energi plus att jag inte orkar vara igång längre stunder.
Jag skulle vilja ha det prydligt och snyggt likt alla andra men det går inte hur jag än försöker då jag inte hinner och rent fysiskt inte klarar av det... och inte heller mentalt då min kropp och mentala hälsa kräver så mycket sömn och vila.

Jaha! Nu har jag lyckats kräka ur mig lite galla.... stackars Er som kanske hoppades på lite djupare intressant läsning!

 

Attans... nu måste jag resa mig och tömma lilla blåsan! Giv mig styrka!

Som vanligt önskar jag att Ni visar varandra kärlek och omtanke!

Sträck ut en hand om Ni har möjlighet!
Försök att tänka gott om andra och var inte missunsam utan glädj Er för andras lycka!

Jag kramar lite försiktigt om Er alla med mina ömma lemmar!

 

 

Namaste!

 

 

Jag ser knappt skärmen på grund av alla tårar...

Jag vill veta allt, jag vill förstå och jag vill kunna finnas där...
Nu ikväll får jag en historia till mig från en kvinna som får mitt hjärta att fullständigt tryckas ihop i bröstet på mig och jag får svårt att andas...
Vi har ändå bara kommit en liten bit... och jag sitter tårdränkt och hulkar.

Vi präglas av våra liv och vi gör våra val ganska tidigt... 
Ska vi låta våra upplevelser och uppväxt påverka oss negativt eller tar vi till oss varje svårighet, varje glåpord, misströstan och sorg och vänder det till att bli så fina människor vi bara kan?

Jag tror inte att man härdas och blir starkare på grund av ett hårt liv... nej, jag tror att antingen stänger man av eller så blir man ödmjuk inför det lilla och inför andra människors öden.
Denna kvinna är en så fin människa och jag känner en sådan oerhörd sorg för hennes skull samtidigt som jag är så stolt och lycklig över att hon finns här idag med sin visdom, sina erfarenheter och mod! Jag är glad att hon valde att bli just den ödmjuka, fina människa som hon är och jag ser fram emot att få lära känna henne mer och djupare samtidigt som jag vill finnas där för henne när livet känns svart och tungt. 

 

Jag känner en sådan vanmakt, ilska och sorg över hennes ord där hon beskriver det ena "helvetet" efter det andra och jag undrar stilla hur allt detta över huvud taget fick ske... det Svenska rättsskyddet verkar likt ett stort skämt på andra livs bekostnad.

 

Samtidigt tittar jag på Djurens hjältar på Tv... där låter De en hund somna in och det ger så väldigt mycket känslor och flashbacks till De gånger man själv har varit tvungen att ge sina djur en sista kram, kyss... och känna hur pulsen sakta avtar. Det gör så ont, så oerhört, fruktansvärt ont och jag förstår inte hur jag ska klara av det den dagen jag måste ta det beslutet angående min vackra Emmy som mest troligt är den som står på tur, hon är ju gammal nu min vackra älskling.

 

Julen rann förbi likt en ystert porlande bäck och vi överlevde även Nyårsnatten trots raketer och smällare!
Det gick faktiskt över förväntan! Emmy var över lag ganska lugn vilket även smittade av sig på Aicha! Jag hade proppat Deras öron fulla av bomull och även gett dem ett lugnande naturmedel i tre dagar och det verkar som att det faktiskt gjorde lite verkan! (Jippiiieee)
Lilly där emot var väldigt orolig och visade ett flyktbeteende... Skulle hon komma lös och rymma likt många hundar gör under dessa firanden skulle jag aldrig kunna få in henne hur mammig hon i vanliga fall är... vilket är extremt! Min lilla prinsessa!

 

Allt är jag rädd för... ja, det vill säga allt gällande mina svansbarn!
Jag är rädd för ormar, glas, taggtråd, elaka människor, aggressiva hundar, bilar, smällare, pinnar som sticker upp... grävlingar... fästingar, sjukdomar! Värmeslag, köldskador... att de ska ramla ned mellan perong och tåg ned på rälsen, att de inte ska hinna av tåget och dörrarna stängs... att kopplet fastnar i ngn hissdörr...
Ja, Ni fattar ju! Det är ett ganska stort dilemma men jag är verkligen livrädd att något hemskt ska hända mina pälsklingar! 

Man kan inte rädda hela världen.... och det är för jävligt!

Här om dagen fick jag ett sms från en ägare till en av de hundar som ligger ute på min Fb-sida... där det stod att han inte fanns längre...
Jag begär inte att Ni ska förstå men varje djur jag inte kan rädda sätter sig likt en lång syl in i hjärtat på mig och jag bröt ihop totalt, jag kunde inte sluta gråta! Det är så orättvist att våra djur ska behöva dö på grund av våra misslyckande kring att få dem trygga... Det är så fruktansvärt, förbannat, jävla orättvis! Och jag blir så uppgiven och ledsen av att bara skriva detta att det värker i hela magen!
Det är så otroligt många djur som avlivas/dödas på grund av att vi inte kan ge dem en grundtrygghet och kärlek... att vi försummar dem och begär så mycket mer av dem än vad de klarar av att ge... och de vill ju inte annat än att ge, ge och ge! Det enda de begär i utbyte är just kärlek, tid och trygghet! 

 

Ibland vill jag bara ge upp... just nu är jag inne i en period då jag verkligen bara vill ge upp och mitt i det fick två systrar - som jag nekat hund genom mig - för sig att göra mitt liv lite jävligare genom att sent en natt gå in på HemLiga och dels skriva ned mig, komma med hot mot mig och mina medlemmar, beskyllningar... och sedan som att det inte var nog lägga in porrbilder och bilder på döda djur samtidigt som Deras vokabulär hela tiden höll sig till ett och samma ämne vilket var svordomar och könsord!

 

Jag hann aldrig att se inläggen men De medlemmar som var vakna tog screenprint efter screenprint så jag hade en hel del att läsa när jag gick ut på Facebook dagen därpå.
Ja-aaa... visst lyckades De väldigt bra med just det som Deras tanke var... att göra mig ledsen!
Att läsa Deras inlägg och kommentarer fick mig att må riktigt illa... jag anser att man måste vara riktigt sjuk för att uppföra sig på det viset... och det hela är egentligen väldigt tragiskt när två unga kvinnor plötsligt bestämmer sig för att förstöra sina rykten på det viset så fullkomligt odiskret och omgående. Troligtvis är De heller inte vana vid att få ett nej... och ska De reagera så varje gång De får ett "nej" framöver i livet... ja, vad ska man säga.

Tillfällen likt detta gör att man överväger att sluta... för det är inte lätt att simma motströms och få lögner och skit sondmatat ned i halsen titt som tätt utan att ta illa vid sig...
Och för att vara lite gnällig... Ja, det känns faktiskt lite orättvist!

Varför måste en del människor behöva gå igenom så mycket svårigheter och smärta medan andra flyter som på små dyra champagnebubblor och inte har en aning om det liv som vi andra trampar och kämpar oss fram genom.
Vissa drar enorma lass med ton av trögflytande asfalt under skorna medan andra glatt halkar in på det ena positiva efter det andra utan att behöva anstränga sig! SUCK IT UP! Livet är för jävla orättvist! ... det är så orättvist!
Nu kommer jag på mig själv att sitta med munnen vidöppen, detta är som en obehaglig novell.. man vill inte tro att det är sant! Jag vill verkligen inte att det ska vara sant, det är för mycket för en enda människa att bära och jag förstår inte hur hon orkar! Älskade människa... hur har Du mäktat med?

Alla bär vi på en historia... och precis som sagor kan De vara lyckliga men även väldigt olyckliga, vad jag hoppas är att denna historia ivarje fall kan få ett riktigt vackert och långt slut!

 

När jag började pm.a med denna kvinna och "kände av henne" så kände jag en oerhörd sorg och ett stort vemod... jag frågade därför lite försiktigt var ifrån dess ursprung var och då delar hon med sig till  mig av denna hemska livshistoria... 
Jag blir både rörd och tacksam över att jag får ta del av hennes så traumatiska liv då jag på detta vis får lära känna henne innerligt, hon har öppnat sin famn och en del av sin själ mot mig och jag omfamnar den.

 

 

Säg inget Ni ångrar i ilska utan säg istället vackra saker i kärlek och när Ni känner ömhet för det är De tillfällena i livet som borde vara de starkaste... 
Ta hand om varandra och skydda varandra!
Vi kan hjälpa varandra att skriva våra liv... lämna ingen utanför om Du ser att det blåser kallt!
Älska mycket!

Kärlek!

Namaste

Marina