jagochalladomandra

Förra helgen var en riktigt underbar helg, tillsammans med flera av mina allra finaste vänner!
Tre stycken Dalmasar var nere och hälsade på samt hämtade en gammal husvagn hos mig!

Då detta är så fina och högst älskade människor slöt därför ytterligare ett gäng upp med oss för en liten träff hemma hos mig för att passa på att träffa Dem!
Vi blev tolv stycken vänner som åt och drack gott och som pratade och umgicks natten lång!
Samtidigt som en sån helg är fullkomligt utmattande för mig så är den underbar att bära med sig i hjärta och sinne efteråt!

Efter en så fin helg med människor som man älskar kan det kännas ganska tomt...

Denna helgen har jag och min dotters pappa varit på ett uppdrag, inte fullt så roligt...
Vi har röjt och sorterat lite bland hans mammas/Sannas farmors/ min kära väns saker...
Hon avled så väldigt hastigt och oväntat i våras och succesivt måste man tillslut ta tag i en del grejer kring alla hennes saker vilket är tungt på många vis... både mentalt och fysiskt.
Samtidigt tror jag att det kan vara lite av en terapi då det är mycket känslor kring varje liten sak och detalj... då jag fortfarande inte kan ta till mig att hon är borta.

Men nog stod hon där bakom mig och övervakade...
Jag trodde att det var Sannas pappa som var siluetten som stod bakom mig medan jag röjde ur ett skåp och jag pratade tills jag undrade varför han inte svarade och precis i det ögonblicket steg han in från altanen.
Självklart var hon där och såg till att allt gick rätt till.
Varför skulle hon inte varit där!
Jag blev inte förvånad, absolut inte!
Jag satt med ett leende och visste att jag skulle sova gott i hennes säng med henne vakande hos mig och jag hade rätt, jag kommer inte ihåg när jag sov så gott sist.

Idag är jag trött... så oerhört trött...

Det är lätt kaosartat här hemma med alla saker som ska tas om hand och sorteras och jag känner att jag måste försöka fixa detta imorgon plus att jag skulle behöva prioritera att städa lite...
Jag skulle så gärna vilja lägga mig i solen och njuta men vet inte om jag har ro till det när allt är så överhängande.
Jag skulle i och för sig behöva vila... och om jag tror rätt kommer jag att bli tvungen till det!

Min lilla Molle är som ett "litet" klistermärke nu när jag var borta en hel natt!
Han slänger sig bakåt mot mig i soffan och gör en landning med alla sina kilon rakt över mig och slocknar!
Där har han total koll på mig så att jag inte får för mig att försvinna ifrån honom igen!
Denna helt ljuvliga pojke är så full av kärlek, han är ren okomplicerad kärlek liksom resten av mina fantastiska svansbarn!
Som jag älskar dem och som jag saknar dem och min finaste Sanna när jag är iväg...
Kanske är det lite patetiskt men för mig är det lycka att älska några så otroligt starkt att man vill dela varje levande sekund tillsammans med dem!
Hur många mil man än är ifrån dem så tar man samma hänsyn som om de vore helt nära intill och man förväntar sig att de finns utanför toalett dörren när man öppnar den... att de ska upp i sängen, komma upp i soffan... att man har mattiderna så inrotat i huvudet att det känns som att man har glömt något.

Många frågar: "Men är det ändå inte lite skönt att vara utan dem ett litet tag... slippa ta hänsyn?"
Nej, det är inte skönt någonstans!
Jag saknar dem varje sekund och känner mig tom och orolig... jag önskar verkligen att jag kunde ha dem med mig överallt!
Att det finns människor som i n t e saknar sina djur när De reser iväg förvånar mig då jag själv har så starka känslor för mina egna svansbarn!

Nu ska jag ut en sista sväng med mina godingar innan vi smyger upp och bäddar ned oss under täcket!

Som vanligt vill jag be Er att vara snälla mot varandra!
Omtänksamma och fulla av empati och medkänsla utan lögner som förstör och förtär!
Var rädda om det Ni har och ta vara på Dem Ni älskar!
Utnyttja aldrig och ge av Er själva!
Visa kärlek!
Kärlek är det finaste som finns och det är helt gratis!

Kramar om och håller om Er i värme en stund!

Kärlek!

Namaste!

//Mina