jagochalladomandra

 

De träffades under en midsommar hos några gemensamma vänner och De hade inte kunnat slita blicken från varandra. Den första tiden var rosaskimrande och attraktionen var starkare än något hon någonsin känt. Visst var han lite svartsjuk men det tyckte hon bara var lite smickrande…  

Med tiden förändrades han och De komplimanger han tidigare överöst henne med ersattes av nedlåtande kommentarer. Om hon någon enstaka gång var ute med sina vänner ägnade han hela nätterna med att fråga ut henne om hur många hon knullat och hur horigt hon betett sig. Han blev maniskt intresserad av sex och ville prova det ena mer förnedrande än det andra med henne… 
Hon kunde inte böja sig fram utan att en hand satt som ett skruvstäd om hennes kön... Hennes kropp kände sig konstant utnyttjad, skändad och smutsig.

Samtidigt som att hans sätt var hatiskt och både verbalt och fysiskt hårt så förklarade han för henne att ingen kunde älska henne som just han och att ingen annan ville ha en sån liten hora som henne…

Livet rann ur hennes kropp och hon gick som ett trasigt skal. Hon dolde blånader och svullnader under långärmade polotröjor och även om hennes leende aldrig nådde ögonen var hon tillräckligt trovärdig för att ingen skulle misstänka något.

 

Under en kräftskiva hos några gamla vänner som hon verkligen älskade fick han ett av sina berömda frispel och hon satt skakande av skräck gömd bakom en bil medan han gick bärsärkagång och slog sönder allt han kom åt.
Dessa vänner visade sig inte vara De goa, fina vänner som hon trott att De var… De vände henne helt ryggen och sedan stod hon där än mer svag och ensam… kvar i det helvete som blev tio år av hennes liv.
När han till slut försökte mörda henne var hon så knäckt att hon näst intill gav upp under hans grepp! Hon såg monstret i hans svarta blick! Det jublade medan han helt lugn sa till henne: ”Detta har jag väntat på länge…

*************************************

Hon blev förvånad när hon vaknade i soffan med filtar om sig och med polis och ambulanspersonal över sig.  Hon överlevde… men var fanns monstret?

Tre gånger hade hon flyttat, han hade hittat henne varje gång. Fast hon hade postbox och varit så noga med vilka hon berättat för var hon befann sig så hade han lyckats nosa upp henne vart hon än i landet befunnit sig. ”Kan inte jag få Dig, ska ingen annan heller ha Dig! Du är min!”
Ambulanspersonalen lyfte varsamt upp henne på båren och De talade hela tiden lugnande med henne. Hon nickade ibland men hon hörde Dem knappt… hon var så trött! Varför levde hon? Hon hade ju gett upp… det gick ändå inte att gömma sig.

Rummet var ljust och sterilt. Utanför sjöng fåglarna och solen hade sakta vandrat upp över himlen. Hon undrade hur mycket klockan kunde vara. Hon försökte sätta sig upp men hela hennes kropp och huvud skrek i protest så hon sjönk sakta tillbaka mot kudden igen. Hon smakade fränt av galla i munnen och hon förstod att hon hade kräks men hade inget minne av det. Ute i korridoren hördes steg och svaga röster. Hon försökte ropa men endast ett väsande undslapp hennes läppar. Halsen kändes som ett öppet sår så hon bestämde sig för att inte prata… Hon sträckte sig efter den röda knappen som hängde ovan henne.

 

Sköterskan som försiktigt gick in och satte sig vid hennes säng hade klara blå ögon och ljust långt hår bundet i en tjock fläta. Hon lade sin hand lätt över Minas hand.

-Hur mår Du?
Mina pekade på halsen och skakade på huvudet. Hon märkte att sköterskan försökte undvika att titta på Minas hals och att hennes ögon blev tårfyllda. Mina försökte le lite och kraxade fram:

 -Vatten…
Sköterskan som hette Therese  reste sig snabbt upp och återvände snart med ett stort glas vatten. Hon stack ned ett sugrör och räckte fram glaset till Mina samtidigt som hon höjde ryggen på Minas säng. Hon plockade även fram ett block och en penna ur rockfickan och lade det på bordet framför Mina.
-Så att Du inte måste anstränga halsen!
Mödosamt sträckte sig Mina efter pennan och vände upp en ren sida i blocket. Hon var frustrerad över hur trögt hennes huvud fungerade och misstänkte att De gett henne någon form av lugnande.  I blocket skrev hon med stora bokstäver: VAR ÄR HAN?

 

Marina Billhage Copyright © 2014.03.15

 

 Kärlek