jagochalladomandra

Ok... jag har säkert skrivit om detta förr... men då det kom lite på tapeten nu så känner jag att jag måste skriva lite då jag inte kan ta för givet eller begära att De som vill lära känna mig läser hela min blogg.

När jag var liten var jag den jobbiga tomboy-ungen och min syster den söta, vackra, lugna...

När jag i trean bytte skola blev jag mobbad och mitt självförtroende dalade ännu mer...
I högstadiet var jag absolut en i "gänget", kanske mycket på grund av min attityd men jag var (kände mig) alltid fulast och sminkade mig därför stenhårt för att skapa mig en mask, en mask jag under väldigt många år höll oerhört fast vid. 

 

Där efter har jag haft flera pissiga och destruktiva förhållanden som knappast har ökat min syn och glädje över mig själv...
Ett tag kunde jag inte duscha utan att gråta av äckel när jag tvättade mig och var tvungen att ta på min vidriga kropp.
Jag har gått i terapi under många år för att bl.a försöka sänka mina krav på mig själv och för att finna i varje fall en acceptans men även för att få upp ögonen inför hur ont jag gör mig själv... något jag aldrig skulle göra mot någon annan person... för att finna det där fina som jag alltid lyckas finna hos alla andra.
För när det gäller andra människor så ser jag inte utseendet, jag ser människan, attityden och kärleken!
Varför är det så svårt att se det hos mig själv?

Nej, jag skulle aldrig gå till affären osminkad och det är väldigt få människor som får se mig osminkad och när jag gör det är det med stor ångest...

Många förstår inte detta... men livet präglar, det gör faktiskt det och tyvärr är det inga tankar man bara kan borsta av sig. 
Nej, de sitter gjutna som i cement.

Visst förstår jag det tragiska i att jag inte tror att jag duger som jag är... och jag önskar ingen annan att känna som jag gör. Det är både patetiskt och sorgligt!

Jag är verkligen så sorgsen och arg över mina känslor... och inte blir det bättre av att min kropp konstant sviker mig och inte funkar som jag önskar.

Det finns ju inget så sexigt som självförtroende, jag önskar verkligen att jag hade det... att jag inte konstant kände mig som elefanten i rummet.

Så tänk Er för och lär Era barn från start hur man bemöter andra människor och hur viktigt det är att se individen innanför... att skalet är ganska ointressant... i långa loppet.

Var rädda om varandra och älska!

Kärlek!

Namaste

Marina