jagochalladomandra

Ibland är det väldigt jobbigt att vara så känslosam som jag är... men ibland är det även en tillgång, en tillgång att kunna känna med andra och vara ödmjuk inför Deras känslor... även om det faktiskt är ganska jobbigt att känna av andra människor på det viset.

 

Jag anser dock att när man arbetar ideellt med det som jag gör måste man ha den kärleken och insikten i andra människor lika väl som vad man har till djuren.
Många blir luttrade efter ett tag och väldigt kalla och dömande och det är verkligen inte okej!

Det finns en historia bakom varje individ vare sig det är människor eller djur och ingen vill medvetet göra fel... eller väldigt få hur som helst!

 

Man måste verkligen älska både människor och djur och vilja vara en helande mellanhand, man måste på något vis brinna eller snarare flamma hett och ivrigt för detta ändamål om man ska orka en längre tid då man ofta tar ut sig till bristningsgränsen men då gör man det för något gott och som sjuk har jag ibland lite svårt att veta var mina gränser går. Samtidigt tycker jag verkligen att det är värt det... att må "lite" extra dåligt några dagar om jag vet att det hela "projektet" har gått riktigt väl och att alla är tillfreds och nöjda.

 

 

Under en lång tid knatade jag på ensam och det var emellanåt väldigt tungt då jag har en benägenhet att plocka på mig för mycket då det gör ont att se så många tassar och händer som sträcker sig ut efter mig och behöver hjälp... nu har jag åter igen, efter ganska många år fått stöd i min kollega och vän vilket faktiskt är väldigt skönt.
Även om Kathrin tycker att jag ska stå för 99% ( trodde hon ja! ;) )så spelar det ingen roll då jag har någon att bolla med och beklaga mig lite för, någon som vet exakt hur hjälplös jag känner mig emellanåt...

För tro mig, det gör vi, man önskar alltid att man kunde göra så väldigt mycket mer, man blir aldrig nöjd...

"Marina, Du kan inte rädda hela världen..." Men... jag kan ju faktiskt försöka... jo, jag kan faktiskt det! Jag kan hur som helst alltid sträva efter en ljusare värld och att bidra till något gott för världen som i det lilla och i det stora hela faktiskt gör en verkan och det är det som håller mig upprätt, det är det som är min drivkraft hur dåligt jag än mår...

Genom detta arbete träffar man otroligt mycket fina människor, människor jag aldrig annars skulle stiftat bekantskap med och många har kommit att bli mina verkliga vänner, det är fint!

 

Var riktigt rädda om varandra och våga vara ödmjuka, våga berätta hur Ni känner... våga vara bara Du!
De som inte orkar följa med på den resan är inte värda Dig!
Skäms inte över den person Du är, skäms inte heller över ditt bagage utan ta med Dig det som en tillgång, vad det än må vara!

Jag har mycket skit och skräp i mitt bagage och det kan vara väldigt jobbigt att rota i och man kan behöva hjälp att städa upp... men det är egentligen inte så farligt när man börjar väl petat lite i det men det tar tag innan man ens vill ta i det. Det är inte det förflutna vi bör fokusera oss på utan på framtiden och på vad vi har framför oss och hur vi kan/vill/bör förvalta det på bästa vis.

Det spelar ingen roll hur efterkloka vi är, vi kan ändå inte göra saker och ting ogjort... vi är De vi är och vi har alla präglats olika av olika förutsättningar i livet och av olika val...

 

Kramar om Er alla!

 

 

Namaste!