jagochalladomandra

Jag hade en vän... en vän som jag såg som min absolut finaste, jag njöt verkligen av Hennes sällskap!

Så vad hände då?

Faktum är att jag inte har den blekaste, absolut ingen aning...

 

Jag har flera väldigt fina vänner, jag är verkligen välsignad med att ha personer som bryr sig om mig på samma sätt som jag om Dem... tror jag ivarje fall, efter detta har jag lite svårt att förlita mig på De som säger sig vara mina vänner.

Jag är helt säker på att alla mina vänner har kommit till mig av olika skäl De ger mig alla något stort som betyder mycket för mig. Det är inte alls säkert att vi delar alla känslor och tycker lika om diverse saker men i det stora hela matchar vi varandra så fint att vi kan kalla varandra för vänner.

 

När man är vänner är ju A och O att man är ärliga mot varandra och att vara ärlig innebär självklart inte att man måste vända ut och in på sig själv och berätta precis allt, absolut inte men att man är ärlig i sin vänskap.

 

Denna specifika kvinna närde många av mina behov och känslor och jag älskade Henne ömt av hela mitt hjärta, Hon var verkligen den vän jag kunde gått genom eld och vatten för men någonstans har jag helt uppenbart gjort något fel... nu kan vi omöjligt tala om något litet fel utan det måste vara något fruktansvärt och hemskt som jag helt omedvetet har gjort då utfrysningen är solid och kall.

Självklart har jag suttit och rannsakat mig själv men kan faktiskt inte komma på något men likt för baskat måste det vara något ytterst vedervärdigt då Hon helt har stängt av mig utan att berätta varför.

Faktum är att det för mig är oförlåtligt att bete sig så mot någon som flera gånger bett om att få veta varför... men inte ett endaste litet svar har jag fått.

 

Jo, jag kommer att lägga detta bakom mig men jag har så svårt att förstå att något som var så fint inte kunde vara beständigt utan så oerhört skört att det helt uppenbart inte var menat att vara...

Det ironiska är att jag verkligen inte trodde att personen ifråga skulle behandla mig på detta viset utan jag har alltd sett Henne som rak och ärlig... men även det var nog en illussion.

 

För Henne har jag skrattat och gråtit och fullkomligt klätt av mig naken i hela min litenhet och jag känner mig så fruktansvärt sviken... det finns verkligen ingen... ingen som jag har öppnat mig så fullkomligt för.

Jag tycker nog att jag har rätt till att veta vad jag har gjort så att jag vet bättre än att utsätta någon av mina andra vänner för det...

 

Jag känner en stor sorg över detta men känner också att det är för sent för att laga då min tillit är totalt söndertrasad gent emot Henne, jag skulle ju få trippa på tå och inte veta hur jag skulle förhålla mig...

 

Kanske är det så att hon känner att Hon har så många vänner att hon kan avvara mig bland Dem alla... kanske levde jag inte upp till hennes behov av något skäl och  så fall är hon en fantastisk skådespelerska eller kanske en illusionist som totalt lurade och bländade mig.

 

Jag har tappat en stor del av det självförtroende som jag har försökt att bygga upp de senaste åren då jag blir oerhört misstänksam mot andra människors förhållningssätt till mig... det känns som något är trasigt, som om att något har brustit inom mig, som om att jag har tappat något.

 

Dax att lägga detta helt och fullt bakom mig - då det fullkomligt äter upp mig innefrån och ut - och lägga energi på De som fortfarande säger sig vara mina riktiga vänner... fast kanske även De bara är illussioner.

 

Så... försök att vara rädd om varandra och berätta för varandra om Ni blir sårade eller inte... annars kanske Ni förlorar väldigt mycket på vägen.

 

Marina