Aj som f-n!
Idag var jag inne på möte hos min hjärnskrynklare.
Innan jag åkte stod jag och tittade ut över mina skor och bestämde mig för att mina snygga, slipin-platå med träklack skulle passa fint.
I och för sig skulle jag efter mötet promenera en bit till Jenny men det var ju inte så långt tänkte jag lite positivt och mina Replay-ballerina hade ju valpen Nikki förstört så...
Efter mötet började jag promenera och förundrades över alla fullkomliga idioter som motionerar i 90 graders värme!
Det var både motionscyklister och joggare som kom rusandes medan jag värdigt tog mig fram på mina små klackar.
Jag skakade på huvudet och band upp mitt hår i en tofs då värmen började göra sitt.
"Skönt, snart framme!" Tänkte jag och log vid tanken på kaffet som säkert väntade på mig.
Men... bakom kurvan var inte alls den backe jag trodde skulle vara sista etappen innan Jennys gata.
"Attan! Men snart, bara en liten bit till!" Blusen började klibba fast vid ryggen och vristerna - som jag bör vara riktigt rädd om då de endast håller ihop av en "sleta" - började skrika till mig; "Ta av dig skorna eller vi stukar oss igen!!!"
Jag hade inget val, jag tog skorna i handen och kände mig lite fånig där jag barfota nu hankade mig fram över den heta asfalten.
Fasen vad varm den var!
Inte ens i den lilla skugga jag fann var sval nog att stå stilla i - jag steppade bättre och snabbare än Fred Astaire!
Bakom nästa kurva var inte heller den "sista backen" utan en rondell som jag glömt av... och då var det lika lång väg kvar kom jag plötsligt på.
AJ!... tyckte jag inte att det fräste lite under ena fossingen?
Jag svängde lite extra lojt och obesvärat med mina skor i handen och väl framme vid den tråkigt, dryga, långa backen gick jag på ren vilja så värdigt som jag bara kunde... bara lite flåsandes... väldigt lite förståss... lite tyst så där.
Jag gick förbi en något (väldigt) korpulent tjej, hon ledde under stora svårigheter sin cykel samtidigt som när hon såg mig plockade fram sin mobil för att låtsas (tror jag) sms.a.
Hennes tunga andetag förföljde mig och hon kom ikapp mig när hon satte sig på cykeln i 20 sek för att fullkomligt se ut som hon skulle få en hjärtattack... då stannade hon igen och sms.ade... och jag kunde med högburet (oh, no!) huvud trava förbi... helt outtröttlig som jag är! ...eh...
Själv anser jag att jag hade mer värdighet än henne när jag med lätt desperata steg fokuserat styrde mig själv uppför
backen samtidigt som jag kände en svullnad breda ut sig under mina fotsulor.
I det som i det närmaste kändes som en evighet kom jag slutligen fram...
Jag hävde ett stort glas svalkande saft och tvättade av mig med en kall trasa - som Jenny blött upp under kallvatten åt mig - för att sedan ingående gå igenom mina stackars fötter.
Brännblåsor stora som femkronor utbredda över hela fotsulorna!!
F-n vad varm asfalten var!!
Men jag var ju snygg... ett tag!
//Marina
Innan jag åkte stod jag och tittade ut över mina skor och bestämde mig för att mina snygga, slipin-platå med träklack skulle passa fint.
I och för sig skulle jag efter mötet promenera en bit till Jenny men det var ju inte så långt tänkte jag lite positivt och mina Replay-ballerina hade ju valpen Nikki förstört så...
Efter mötet började jag promenera och förundrades över alla fullkomliga idioter som motionerar i 90 graders värme!
Det var både motionscyklister och joggare som kom rusandes medan jag värdigt tog mig fram på mina små klackar.
Jag skakade på huvudet och band upp mitt hår i en tofs då värmen började göra sitt.
"Skönt, snart framme!" Tänkte jag och log vid tanken på kaffet som säkert väntade på mig.
Men... bakom kurvan var inte alls den backe jag trodde skulle vara sista etappen innan Jennys gata.
"Attan! Men snart, bara en liten bit till!" Blusen började klibba fast vid ryggen och vristerna - som jag bör vara riktigt rädd om då de endast håller ihop av en "sleta" - började skrika till mig; "Ta av dig skorna eller vi stukar oss igen!!!"
Jag hade inget val, jag tog skorna i handen och kände mig lite fånig där jag barfota nu hankade mig fram över den heta asfalten.
Fasen vad varm den var!
Inte ens i den lilla skugga jag fann var sval nog att stå stilla i - jag steppade bättre och snabbare än Fred Astaire!
Bakom nästa kurva var inte heller den "sista backen" utan en rondell som jag glömt av... och då var det lika lång väg kvar kom jag plötsligt på.
AJ!... tyckte jag inte att det fräste lite under ena fossingen?
Jag svängde lite extra lojt och obesvärat med mina skor i handen och väl framme vid den tråkigt, dryga, långa backen gick jag på ren vilja så värdigt som jag bara kunde... bara lite flåsandes... väldigt lite förståss... lite tyst så där.
Jag gick förbi en något (väldigt) korpulent tjej, hon ledde under stora svårigheter sin cykel samtidigt som när hon såg mig plockade fram sin mobil för att låtsas (tror jag) sms.a.
Hennes tunga andetag förföljde mig och hon kom ikapp mig när hon satte sig på cykeln i 20 sek för att fullkomligt se ut som hon skulle få en hjärtattack... då stannade hon igen och sms.ade... och jag kunde med högburet (oh, no!) huvud trava förbi... helt outtröttlig som jag är! ...eh...
Själv anser jag att jag hade mer värdighet än henne när jag med lätt desperata steg fokuserat styrde mig själv uppför
backen samtidigt som jag kände en svullnad breda ut sig under mina fotsulor.
I det som i det närmaste kändes som en evighet kom jag slutligen fram...
Jag hävde ett stort glas svalkande saft och tvättade av mig med en kall trasa - som Jenny blött upp under kallvatten åt mig - för att sedan ingående gå igenom mina stackars fötter.
Brännblåsor stora som femkronor utbredda över hela fotsulorna!!
F-n vad varm asfalten var!!
Men jag var ju snygg... ett tag!
//Marina
