jagochalladomandra

Idag är luften krispig liksom gräset under mina fötter!
Asfalten är hal av froststjärnor som har bitit sig fast och som glittrar under solens strålar!

Svansbarnen verkade glatt överraskade över både solen och underlaget och det märks att de trivs när allt inte är så vått!
Nu åker täckena på de mest frusna töserna.

Igår var jag och köpte mig fattig på färg och var även iväg hos en väninna och hämtade div möbler att laga och måla om!
Jag har öppnat upp en grupp på Facebook där jag och två vänninor säljer saker som vi på någotvis har restaurerat eller gjort.
Sök gärna in till denna grupp!

https://www.facebook.com/groups/1568268873404425/?fref=ts

 Att hon sedan har två helt underbara svansbarn gör inte saken sämre precis, hennes varghundar gör mig varm i hjärtat och jag njuter av att se deras rörelser...
Lizzy blev livrädd för dem medan min Lilly vid första anblicken bara blev lite chockad men sedan var helt lugn. Prinsessan Lizzy morrade och skällde i falsett och försökte vara kaxig fast hela hon genomsyrades av den osäkerhet som hon så väl försöker dölja bakom en fasad som kan vara svårt att se om man inte har ögon för det.
Lilla dockan som så lätt blir missförstådd!

Greta - min jourhund - eller fröken Fläck som jag kallar henne (dalmatiner) gjorde sig till och kråmade sig samt visade sig undergiven dessa ponnystora hundar.
Greta är en stor Dalmatinertik men i jämförelse såg hon ut som en liten råtta och nådde dem typ till knäna!

I huset fanns även en kvinna som var så naturlig och som hade en så ... ja, just naturlig tillhörighet till huset som stommen sig självt.
Hon fanns hela tiden där i periferin, lugnt betraktande och varken påträngande för mig som seende eller för De som bor där.

Av Lena fick jag bl.a ett fullt fungerande golvur som ska bli superkul att måla, jag ska bara fundera ut vad för slags färg som den gifter sig bäst med.

Idag är jag så trött att det fortfarande in på eftermiddagen svider i ögonen av brist på sömn och jag skvalpar i mig den ena kaffekoppen efter den andra.

Nästa helg är det första advent och jag skulle verkligen vilja få lite ordning här hemma tills dess men hur hittar man energi till det när man aldrig har någon?
Jag ska hur som helst måla en av ljusstakarna som är tråkigt furufärgad.

Snart fyller även min älskade dotter 18 år... 
Jag kan inte förstå att jag snart har en vuxen dotter, det känns som helt nyss när jag låg på BB med denna lilla sköra docka på min arm och hur jag då slogs av en kärlek så stor som inget annat för denna perfekta lilla varelse som jag burit inom mig under så många månader.
Jag har än idag svårt att ta till mig att jag har uppfostrat en så fin dotter... att hon liksom är... min!

När jag är uppe på natten och mäter hennes blodglucos och ser hennes mörka ögonfransar dölja hennes sovande ögon kunde hon lika gärna varit ett litet barn då jag känner samma beskyddarinstinkt nu som då.

 

Ska man behöva oroa sig hela livet för sitt/sina barn?
Är det vad livet går ut på?
För orolig är jag så det räcker och blir över...

Visa hur viktiga var och en av De människor Ni har i Ert liv är för Er och berätta hur myciet Ni uppskattar och älskar Dem! Låt Dem känna sig behövda och älskade!

Kärlek!

Namaste 

Marina