jagochalladomandra

Hm... ja, dansa och dansa är väl att överdriva men idag har stakarna och stjärnorna lite moloket tagits bort från våra fönster, granen står dock kvar och överglänser alla andra möbler och prydnader i rummet, glittrar mot mig och ber om att få stå kvar ännu ett tag. Åh, den är ju så rar och sprider sitt varma ljus genom glitter, kulor och barr i något underligt plastliknande material.

 

Det är vemodigt i år... varför kan man inte ha all denna mysbelysning och vackra glittrande ljusslingor året om?

Jag har en liten ljusslinga på en av gardinstängerna och jag tycker att det är så mysigt...jag tror jag ska vara lite busig och låta den vara kvar ett tag till.

 

Jag känner mig lite låg idag, det är så många djur som väntar på ett nytt hem, ett hem som har tid, kunskap och tid för dem.

Jag står helt frågande inför att en del av dem inte har fått hem... lätta individer utan större olater!

Vad som gör mig så frustrerad är att många väljer hundar som står över deras egen kapacitet bara för att det är lite tuffare och för att de har snöat in på ex vissa muskelraser. 

När jag skriver tex; att man önskar mkt stor hunderfarenhet/kunskap så förväntar jag mig inte att en 18-åring ska höra av sig men jag antar att det är då ens ego är som högst.

Man tycker att man är stor och kan mycket, man är odödlig!!!

Det räcker liksom inte att man har varit hundvakt eller att man är uppvuxen med hund... Visst, man kanske kan hantera just de hundarna men man har aldrig haft det egentliga ansvaret och det är rätt överväldigande att ha ett totalt ansvar över en levande individ vilket för många också kan bli helt övermäktigt...

 

En del säger att man ska låta människor lära sig utav sina egna misstag...

Det där har jag aldrig förstått! Varför? Varför ska man låta någon misslyckas helt i onödan? Varför låta någon få sig en törn när det inte är nödvändigt? När det sedan innefattar en annan levande varelse vore det helt förödande att inte dela med sig av sina egna upplevelser och misslyckanden så att denne ska slippa ramla i samma gropar.

 

Jag är en riktigt, riktigt skit-tråkig människa...

Det är inte många knop jag gör och OM jag gör det resulterar det i stillastående (läs liggandes) i flera dygn...

Jag känner att det är lika bra att förlika mig med att det är så det är...

Ja, jag är sjuk och jag är gräsligt sjuk väldigt ofta.

Om jag förlikar mig med detta och försöker göra det bästa av situationen kanske jag även kan få mina nära och kära att tillslut också förstå... För det gör ont... det gör förbannat, j-a ont att se hur lite de fattar! Att de hur ogärna de än vill kräver så mycket mer än vad jag kan ge.

 

Jag har succesivt börjat förstå att det bara finns en huvudperson i mitt liv och det är jag, hur mycket jag än har framhållt så många andra så är det mig det handlar om och någonstans måste jag börja tänka och ta hand om mig själv på det vis jag kan och själv klarar av.

 

Jag har därför börjat fundera...

När jag ligger bör jag ligga riktigt bra vare sig det är i soffan, sängen eller i solstolen och om det tillslut blir att jag blir sittandes i rullstol som min sjukgymnast faktiskt sa för ett halvår sedan att jag skulle sitta i NU... HA! Vad fel hon hade ;) Fast just det där "HA!et" är så fånigt att känna för det är just det där envisa jag måste komma över... Men om jag skulle hamna i en sådan... bara tanken gör vansinnigt ont och jag sväljer ned en stor klump... så måste jag anamma det som är BRA med det.

Jag skulle kunna rulla iväg på jättelånga "promenader" med hundarna... jag skulle sitta bekvämt och kanske får jag mer kraft mentalt om jag då sparar mina fysiska krafter.... kanske.

 

Idag har jag ändå gjort något... Jag har plockat bort lite julsaker, spikat upp lite kompostgaller och dammsugit nedervåningen.

 

Jag är väldigt tråkig...

Jag kommer nog snart att utveckla morrhår för de enda jag umgås med är mina djur, jag ska inte beklaga mig då jag trivs aldeles ypperligt med dessa fina själar som är så mycket lättare att förstå sig på än människor.

Men jag känner mig lite tråkig inför min familj... då jag inte har energi att göra något med dem. Jag tycker lite synd om dem... jag tycker mycket synd om dem.

 

Jag känner mig lite låg idag...  Alice har lagt sitt vackra huvud på min arm och ger mig en så kärleksfull blick att jag blir helt varm i kroppen. För henne och resten av mina svansbarn duger jag precis som jag är... det är skönt... mina underbara flickor!

 

Värna om varandra, ta hand om varandra och var snälla mot varandra... var ödmjuka och lite lyhörda mot varandra!

 

Kramar; Marina