jagochalladomandra

I min blogg ventilerar jag mina känslor och tankar samt skriver om vad som händer i mitt liv... Då jag är medial dyker det även upp inlägg om det men även om sjukdomar, glädjeämnen, självklart mina och andras djur. Jag är direkt och jag har åsikter som jag absolut dryftar och som inte alltid faller alla på läppen! Jag önskar Er alla kärlek och mina sista rader brukar oftast handla om just kärlekens kraft och att vi måste tänka på och ta hand om varandra!

Ett smakprov på mitt skrivande...

Publicerad 2014-03-15 17:59:00 i Allmänt,



Jag har börjat skriva på en bok och skulle gärna se att Ni läser detta smakprov och sedan kommer med lite kritik till mig! :)

Hennes andetag

Mina föll ned på knä medan tårarna strömmade ned utför hennes kinder. Golvet kändes solvarmt under benen och hon kunde känna på doften av såpa att det nyss blivit skurat. Så många gånger som hon legat på just detta golv och lekt, tassat barfota på tå över trätiljorna med en exakt vetskap om var det knarrade och inte. Nu satt hon här och blundade hårt medan tårarna fortsatte att leta sig ut mellan ögonfransarna… Klockan på väggen tickade iväg sina sekunder med ett tydligt klickande och surrande och de hemtama gula rosorna på väggen sneglade på henne bakom spetsgardinen. Hon tog den gamla damens hand mellan sina som för att värma den. ”Älskade mormor… hur ska jag klara detta?”  En vind rörde vid gardinen likt en smekning och det lätta, frasande ljudet fick henne att titta upp och möta sin mormors bleka ansikte. Hon låg så rofullt på sidan med en filt över sina ben och på nattduksbordet låg korsordstidningen och en penna. Håret låg som en utslagen maskros över kudden och ansiktet var slätt och obekymrat. Mina böjde sig framåt och lade en kyss på sin mormors panna innan hon torkade sina tårar och reste sig upp. Hon gick några steg över det såpadoftande golvet och fram till fönstret som hon öppnade på vid glänt. Ute i köket fann hon en tändare och ett värmeljus som hon satte i den lilla skål som hon köpt till sin mormor för några år sedan när hon varit på ett glasbruk i Småland. Hon satte skålen på det lilla pelarbordet vid sovrumsfönstret och tände ljuset… ”Var fri mormor, jag älskar Dig!”

 

Hon hörde sina andetag så tydligt i tystnaden, hon hade förr aldrig funderat över hur tyst det var här i torpet, mormor hade ju alltid funnits här med alla de ljud som en mormor likt hon kunde åstadkomma… Lika ofta som ett leende spelade över hennes ansikte sjöng hon med en klar och förvånansvärt ungdomlig klang. Tystnaden passade inte in men det kändes som att även huset behövde sörja.  Ambulanspersonalen hade tröstat henne med orden att hennes mormor hade stilla somnat in. Det hade hon i och för sig själv förstått men på något vis hade det ändå känts skönt när den ljushyllta kvinnan med den varma utstrålningen sa detta till henne.

Hon hade satt in alla varorna hon haft med sig och bakelserna låg som ett skämt och stirrade på henne från kartongen. Hon gick ut på farstubron och visslade var på två stycken raggiga varelser som legat under det stora äppelträdet alert lyfte sina huvuden för att möta hennes blick. ”Liza och Mizzy, kom så går vi in…” De reste sig och ruskade på sig nästan helt synkat innan de travade fram till sin matte och in i huset. En svart katt smet smidigt in mellan dem samtidigt som den jamade hjärtskärande! ”Russin! Lilla Russin…” Utbrast Mina medan hon tog den lilla katten i sina armar och sakta vaggade den samtidigt som hon begravde sitt ansikte i dess mjuka päls. ”Du får nöja dig med mig nu… matte finns inte hos oss längre.” Hon släppte ned katten som omedelbart började med att gå i en åtta runt hennes ben samtidigt som han kurrade högt och tydligt! Mina suckade och stegade fram till skafferiet där hon tog fram en av de små kattmatsburkar som fanns där inne. ”Laxpaté? Skulle det smaka?”  Russin tog ett långt skutt upp på bänken där hans matskålar stod grällt turkosa med små, starkt rosa tassavtryck på. Han tittade nöjt på medan Mina lassade upp patén i en av skålarna och hällde upp torrfoder i den andra från fodertunnan under bänken. ”Jaha, då har Russin fått mat.” Hon tittade på de båda hundarna. ”Om vi skulle ta och få något i magen också? Jag är inte speciellt hungrig… men jag antar att Ni är det?”

De båda hundarna hade glatt glufsat i sig sin mat och de tittade stort på sin matte när de båda bakelserna förpassades ned i deras matskålar. De hoppade upp till sin matte i soffan och lade sig tätt, tätt intill. Hennes mat låg kvar på tallriken medan hon själv hade somnat med ett hårt grepp om sin mormors kudde medan tårarna sakta torkade in mot hennes hud. På fötterna bar hon de hemstickade tossor som hennes mormor alltid burit. Liza och Mizzy tittade på varandra och gnällde lågt, även de kände saknaden och de visste att något var så fel som det bara kunde vara, deras matte kändes helt svag och sorgsen.

 

Morgonen smög sig in genom torpets små fönster med sitt bleka solljus, Mina öppnade sina ögon och ett mörker drogs över hennes blick när hon mindes verkligheten. Mizzy och Liza kysste henne och hon kramade dem länge! Hon reste sig och hasade över golvet in i köket för att släppa ut de båda hundarna. Timmen var fortfarande tidig och daggen låg frisk över den frodiga trädgården. Hundarna sprang ut och Mina hällde vatten och bönor i kaffebryggaren innan hon skyndade sig in på toaletten. Det fanns ingenstans som det doftade så mycket mormor som där… Det hade alltid doftat precis likadant där inne. Parfymerade tvålar och Anais anais, mormor!

Hon valde en rosablommig tekopp ur skåpet, kaffekopparna ratad hon då de var så små, egentligen skulle hon velat ha en stor mugg men sådant fanns inte att finna i skåpet då mormor vägrat att skaffa några… Nej, i skåpet stod endast små koppar i olika varianter och mönster och alla i lövtunt, skört porslin. Hon hällde upp en kopp kaffe och hittade mjölken med kardemumma som mormor hällt upp i en kanna och ställt i kylen… Allt påminde om mormor och det gjorde ont i Minas hjärta! Mormor hade säkert förberett denna kanna för att Mina skulle komma och sedan hade hon aldrig vaknat mer.
Mina suckade, torkade bort en tår och bar sin kaffekopp ut till sommarmorgonen. Hon satte sig på en av bänkarna på förstubron, ställde den rykande heta koppen bredvid sig och sträckte sig ned under bänken, drog med handen under den tills hon fann vad hon letade efter. Hon lirkade lite och fick fram ett lite skrynkligt paket cigarretter och en tändare prydd med en stor dödskalle med en röd ros i munnen. Hon log samtidigt som hon skakade på huvudet innan hon tände en av cigarretterna. Hon drog ett djupt bloss och blev förvånad över hur gott hon tyckte det var. Hon och mormor hade tillsammans slutat röka fem år tidigare men som hon misstänkt hade mormor aldrig lagt ned sin last helt.  Hon drog vant ned röken i lungorna och kände nikotinet sprida ett lugn ut i kroppen…Kroppen välkomnade drogen genom att än en gång anamma den och be om mer.

Utan brådska krängde Mina av sig tossorna och klev barfota ut i det daggbeströdda  gräset. Mizzy hejdade sig med det hon just företog sig – att gräva ned en boll i ett av alla rosenland och slöt genast upp vid sin mattes sida med en mjuk buff mot hennes ben. Liza tittade upp från sitt ställe under vinbärsbusken för att sedan svänga över kroppen på rygg med tassarna lojt sprattlandes i luften. Mina tog resolut upp den rostiga sekatör hon sett på bänken vid husgaveln och gick på jakt i trädgården efter blommor. En tidig pion hade slagit ut sina djupt röda kronblad och sekatören gjorde ett raskt jobb  trots sitt trötta utseende.

Att stå vid diskbänken och arrangera blommorna i sin vas var något Mina bara sett sin mormor göra men hon hittade både vas och de blå och turkosa glaskulor som mormor alltid lade i botten av vasen och gjorde sitt bästa för att få en så vacker bukett som möjligt.
Hon klippte till de sista kvistarna när det plötsligt knackade på dörren, hon skulle just till att öppna när gästen helt sonika släppte in sig själv.

”Hej, jag heter Cecilia och detta är Tora-Lie!”
Det stod två damer framför henne i ganska obestämd ålder! Kvinnan som presenterat Dem båda var lång och reslig och hennes hår stod som en eldkvast runt hennes intensivt gröna ögon! Kvinnan intill henne var finlemmad, näst intill transparent tunn med ett silvervitt hår samlat i en hästsvans! Några testar föll ned över hennes blyga ansikte när hon lyfte blicken…
”Vi beklagar Din sorg som vi också delar…”

En stund senare satt Den omaka trion samlade i de vitmålade, lite skavda utemöblerna.
En bricka med kaffe och skorpor, smör och marmelad stod mitt på bordet och Mina pekade menande på brickan.
”Var så god…”
”Vi är vänner till Din mormor… vi har känt varandra under en lång tid och vi, liksom Du älskar henne högt.”
Cecilia tog Minas händer i sina medan hon fortsatte:
”Vi hade även gemensamma intressen och hade… man kan säga att vi hade som en klubb tillsammans.”
Tora-Lie hällde upp kaffe åt alla tre medan hon tog vid efter Cecila.
”Vi var verkligen bästa vänner och vi vill stötta Dig och hjälpa Dig med att ordna upp allt så att Du så fort som möjligt kan flytta hit för gott.”
”För gott..?” Mina hejdade sig mitt i en rörelse.
”För gott? Men… jag har inte ens hunnit överväga… och advokaten.. Jag vet inte ens om jag vill…”
”Men se nu vad Du ställer till med Tora! Flickan blir ju helt förvirrad! Hon vet ju inte vad som är menat, lilla vännen vad det måste snurra i Din lilla skalle nu.” Cecilia tittade anklagande på Tora medan hon strök Mina över kinden.
”Allt kommer att ordna sig och Du kommer även att bli av med monstret!”

En halvtimme senare satt Mina ensam kvar och stirrade ned i sin kaffekopp… hon kände sig vilsen och hon hade inte förstått mycket av det som De båda kvinnorna hade pratat om mer än att De ville trösta och varit mormors väninnor… att mormor aldrig ens nämnt dessa kvinnor tyckte Mina var väldigt märkligt. Troligtvis var detta några av mormors excentriska konstnärsvänner… eller kanske från en bokklubb eller liknande.  
En ljum vind strök hennes kind på samma ställe där Cecilias fingrar vilat mot hennes hud. Hon blundade…
”Mormor, jag saknar Dig så…”


2
Nästan exakt två veckor senare hade hon blivit husägare och tagit farväl av sin mormor vid en enkel men väldigt vacker begravning. Flera personer från byn var där för att ta farväl… en del var nog mest nyfikna medan andra verkade uppriktigt ledsna. De båda kvinnorna hade suttit i en bänk och sökt ögonkontakt med henne för att nästan springa ikapp henne på kyrkbacken efter ceremonin.
”Hon kommer alltid att vara med Dig, Mina!”Cecilias hår var samlat i en slarvig knut och hennes berlockarmband skramlade när hon omfamnade Mina. Tora var försiktigare och lade sin arm runt Minas axlar… ”Och det gör vi också… Vi kommer snart och hälsar på och hjälper Dig lite.” Med dessa ord blev hon stående ensam för att se De båda kvinnorna försvinna in på vägen bakom kyrkan.

Nu satt hon och tittade uppgivet på alla flyttlådor som stod staplade över hela huset…
Hon skulle bli tvungen att ganska omgående rensa ur både byråer och garderober för att få plats med sina egna kläder och saker. Med en kniv sprättade hon upp tejpen på en av lådorna och efter att ha rotat en stund fiskade hon upp en flaska Rioja. Russin dök snabbt som en vessla ned i lådan och kurade ihop sig invid en flaska Rosé.  Mina skakade leende på huvudet, gick in i vardagsrummet och öppnade skåpet där mormor förvarat sitt finporslin och glasen för de ”alkoholhaltiga dryckerna”. Mina kunde klart och tydligt höra mormors röst: ”Jag tror jag väljer ett rött glas med gulddekor idag…”
Mormor hade inte ett enda maka glas i skåpet men alla glasen var unika och vackra i sitt slag, Mina valde ett tungt glas med hög fot i en svag grön nyans… inte för att det var det som tilltalade henne mest utan för att det var störst. Hon öppnade flaskan med viss möda och hällde den djupt röda drycken ned i glaset. Hon log nöjt när närmare halva flaskans innehåll med lätthet rymdes i glaset.
”Bara ett glas mormor!” Hon höjde en skål upp, för även om hon inte var troende så ville hon just nu tro på att där fanns ett himmelrike och att mormor då var just där och blickade ned på henne.

Cigarettpaketet som hon plockade fram var helt nytt.  Hon tände en cigarett och stoppade tillbaka paketet under bänken innan hon satte sig ned med en suck. Vinet var mjukt och värmande… Gråfisarna låg kvar inne med var sitt märgben och livet kändes förhållandevis ganska skönt just nu hann hon tänka innan hon såg något i ögonvrån.

Det stod någon ute i trädgården… ut ur skuggorna klev hon fram och tillsammans med henne  och lika svarta som den cape hon bar stod två schäferhundar.
Mina kunde vare sig andas eller röra sig… med händer och ansikte bleka likt månen stod hon bara där och stilla betraktade Mina med två kolbitar till ögon. En viskning smet över kvinnans färglösa läppar innan hon vände sig om och försvann… Mina kastade cigaretten innan hon på skakiga ben skyndade sig in och för första gången sedan hon kom dit låste hon dörren omsorgsfullt bakom sig.
Mizzy och Liza tittade förvånat upp på henne för att snart återgå till sina godsaker… Russin låg kvar bland vin och likörflaskor. Vad hade just hänt? Vad hade kvinnan och hennes hundar gjort i Minas trädgård? Vad hade hon viskat innan hon klev tillbaka in bland skuggorna?  Som ur en dålig komedi tittade Mina på sitt glas… hade hon drömt allt? Hon hävde det sista i glaset och kände hur kinderna hettade och hon kände sig lätt rusig när hon en sista gång kände så att dörren var ordentligt låst innan hon gick och lade sig. Hon lät både kökslampan och lampan i farstun lysa.

Mina satt upp i sängen med alla sinnen på helspänn! Hon hade vaknat av en röst… Hon sneglade mot klockans självlysande siffror,  02.10. Tystnaden kändes stum mot hennes trumhinnor när hon koncentrerat kisade ut mot köket. Ett plötsligt skramlande fick de båda hundarna på fötter och med ett dovt morrande travade de ut i köket. Försiktigt och så tyst som hon bara kunde lyfte hon bort täcket och lade benen över sängkanten.

Mina frös så att tänderna skallrade och hon var säker på att om där fanns en inkräktare hade De redan hört henne! T-shirten klistrade sig fast mot en kallsvettig rygg… Med en tennljusstake i handen smög sig Mina långsamt framåt! Var var hundarna? Hon sneglade in i det upplysta köket där de båda hundarna satt mitt på golvet och blickade in mot vardagsrummet. Liza satt med huvudet lite på sned som i förväntan och de båda viftade ystert på svansarna. Förvånad lät Mina blicken fara vidare förbi dem och med ett nytt mod av hundarna bredvid sig tog hon några snabba steg över golvet och in i rummet.  Hela rummet doftade något som Mina mycket väl kände igen, det doftade Anais anais och när hon stod där visste hon starkt att just nu stod hennes mormor bredvid henne. På golvet framför henne låg en smyckesask. Hon böjde sig fram för att plocka upp den och samtidigt hörde hon tydligt och klart sin mormors röst.
-Min kära Mina…

 

Nacken var stel och värkte när Mina drog handen över den. Hon hade somnat i soffan och satt nu vid köksbordet med händerna kupade runt en kopp kaffe medan hon tittade ned på den röda sammetsasken på bordet. Hon drog fingret över perstorpsplattans yta medan hon drack giriga klunkar av den heta drycken.
-Den lär inte öppna sig av sig själv!
Mina hade varit så upptagen av sina egna tankar att hon inte märkt De båda kvinnorna som stigit in i köket. Hon hoppade upp med ett litet skrik och kaffe spilldes över både bord och golv.
-Oj, det var inte meningen att skrämma Dig! Nej, nej sitt ned , jag torkar upp det där!
Cecilia hämtade disktrasan medan Tora satte sig mitt emot Mina.
-Det smycke som ligger i den asken ärvde Din mormor av sin mor som i sin tur ärvt det av sin mor… nu är det Ditt!
Hon föste asken närmare Mina.
Mina tittade på De två märkliga kvinnorna. Färgstarka Cecilia med sin intensivt, lite uppfordrande gröna blick och försiktiga Tora som med ett litet ängsligt leende nu satt där och uppmuntrade henne att öppna asken. Hon vägde asken ett ögonblick i handen innan hon pillade upp den lilla haken och lyfte locket. På en bädd av midnattsblått siden låg en halskedja med en berlock. Smycket var i silver och i berlockens mitt skimrade en klar sten…

Cecilia plockade upp smycket, strök undan Minas hår i nacken och knäppte kedjan runt hennes hals.
-Det är ett pentagram och stenen är en bergskristall.
Nu lade Mina märke till något hon inte alls tänkt på tidigare. Även dessa kvinnor bar exakt likadana smycken runt sina halsar. Hur kunde hon undgått att se detta? Nu tyckte hon att de gnistrade näst intill bländande i sin sköna enkelhet. Vad märkligt att dessa kvinnor ägde likadana smycken om detta var ett arvegods…
-Ni har likadana smycken? Jag förstår inte riktigt… Hur kan mormor fått detta som arvegods om Ni nu har likadana?

-Vi kommer att berätta tids nog men vad vi egentligen kom hit för är för att hjälpa Dig med att städa bort lite av Lisens saker för att göra plats för Dina.
Tora fortsatte innan Mina hann opponera sig.
-Det är ingen idé att Du betackar Dig vår hjälp för vi propsar plus att jag har tagit med mig lite stärkande till oss!
Tora klappade på väskan bredvid sig med ett stort leende.
-Härligt!!
Det röda håret rörde sig likt glupande eldslågor när Cecilia dansade bort till spisen, böjde sig ner och plockade fram en gryta ur skåpet. Hon ställde den med en smäll på plattan medan hon skrattade!
-Glögg en sommardag passar alldeles utmärkt! Faktum är att glögg passar året om och Toras glögg är den absolut bästa!

Allt snurrade och Mina blundande och bestämde sig för att dra några djupa andetag innan hon åkte med i denna karusell. Det var en mulen och grå dag så glögg skulle säkert passa bra även om det var lite udda att dricka det annat än vid jul. Mina drog sin kofta tätare omkring sig när hon gick ut på trappen. Hon ropade på de båda hundarna samtidigt som hon vant letade upp cigaretterna.
-Kan jag ta en?
Tora hade satt sig på den lilla bänken och höll i paketet.
-Ja, absolut!
Hon höll cigaretten mellan sina långa smala fingrar. Hon log.
-Cecilia har koll på glöggen! När gav Lisen Dig halsbandet? Var det nu i natt?

I ren förvåning vände sig Mina så hastigt om att hon slog armbågen mot dörren och hon skrek till.
-Kom och sätt Dig här!  Tora tog hennes hand och drog ned henne på bänken bredvid sig.  Hon lade sin hand runt Minas armbåge och en mild och behaglig värme spred sig ut i armen. Len som honung lade sig värmen runt smärtan och inte bara smärtan utan också den inre oro som Mina känt smälte ganska omgående undan.
Tora tittade nu Mina djupt i ögonen.

-För oss är det inte alls underligt… Lisen kommer alltid att vara med oss och vi vet att hon kommer att kontakta och leda Dig.
- … jag förstår inte alls vad Du menar. Asken hade ramlat ned på golvet och jag fann den i natt.

Att Mina hade känt mormors närvaro hade snarare berott på ren trötthet och ett önsketänkande, det som Tora sa var ju befängt.

-Känns armen lite bättre?  Mina nickade och reste sig upp. Hon föste hundarna framför sig in i huset och De möttes av en leende Cecilia som hade ställt fram tre tenglas tillsammans med grytan med glöggen på bordet. Under grytan låg det grytunderlägg som Mina gjort som liten tös till mormor i present. Det fattades några pärlor på det som skulle vara himmeln men annars var pärlplattan intakt och det rörde Mina nästan till tårar. Hon svalde hårt och tog emot glaset hon fick framräckt.

Marina Billhage Copyright © 2014.03.15

 

 Kärlek

 

Namaste

 

Marina

Kommentarer

Postat av: Jess

Publicerad 2014-03-15 20:15:23

Du skriver jättebra! Jag vill läsa mer! Älskar att läsa och läser mycket. Ditt språk är bra och du använder dig av lite nya metaforer ( det heter så va? teflonhjärna idag) "håret utslaget som en maskros" Spännande om man får läsa mera!
Kram

Postat av: Jess

Publicerad 2014-03-15 20:15:37

Du skriver jättebra! Jag vill läsa mer! Älskar att läsa och läser mycket. Ditt språk är bra och du använder dig av lite nya metaforer ( det heter så va? teflonhjärna idag) "håret utslaget som en maskros" Spännande om man får läsa mera!
Kram

Svar: Tack, vad roligt! Blir verkligen riktigt glad av Dina ord! <3
Marina

Postat av: Gina Karlsson

Publicerad 2014-03-16 11:45:49

Oj,säger bara jag,,vilka talanger du har och jag tror att det beror på att det ligger något bakom detta... Men när kommer fortsättningen ?? Har aldrig läst en hel bok i hela mitt liv,,har aldrig haft ron att göra det. Men detta var något som fångade min själ och så fantastiskt skrivet. Vilka ord o vilken härlig inlevelse Marina !! Kram på dej och skynda dej att skriva på nu är ju så rastlös som du vet :) KRAM <3 Gina.

Svar: Tack raring!Åh, stackars Dig som inte kan ta del av böckernas värld som är så underbar! Enda gången som mitt huvud riktigt kopplar av!
Marina

Postat av: Turbo Einarsson

Publicerad 2014-03-17 01:29:46

Marina...älskade kvinna.
Jag har aldrig läst en bok i hela mitt liv men det jag läste här är ju helt tårdrypande.....sorg och glädje i en härligt blandad kompott......Jag kommer att vara den första att beställa ett signerat ex. Kram hjältinnan

Svar: Tack min vän!
Marina

Postat av: Liza

Publicerad 2014-04-07 13:22:17

Mycket lovande!
Jag kommer givetvis att stödja publicering om det behövs, eller köpa boken.
Jag har svårt att läsa utan att mina personliga kopplingar till dig, till vår Lisen,och till de detaljer och händelser vi delar som knutna till vår uppväxt och viktiga skeenden i våra liv som du på ett så vördnadsfullt sätt införlivar. Men som du kan se av de andra kommentarerna är det en berörande berättelse även för någon som saknar den direkta kopplingen; säkert för att du beskriver känslor och reaktioner som delas av oss alla.

Det är inte enbart din historia, så som du ser den, och din inre uppfattning av den magi som det är att leva , som du återger på ett sätt som återger denna magi och det djup till det som så ofta ses som "vardagligt" i meningen "ointressant". Detsamma gör du åt oss alla.

I din berättelse, liksom i dina blogginlägg.

Din
Liza

Svar: Tack min älskling!
Marina

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Marina

En blogg om mig och min familjs liv, våra och andras djur. Träning av djur och deras ägare, diabetes, andlighet mm, mm

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela