Alla bär på en historia...
Nu ikväll får jag en historia till mig från en kvinna som får mitt hjärta att fullständigt tryckas ihop i bröstet på mig och jag får svårt att andas...
Vi har ändå bara kommit en liten bit... och jag sitter tårdränkt och hulkar.
Vi präglas av våra liv och vi gör våra val ganska tidigt...
Ska vi låta våra upplevelser och uppväxt påverka oss negativt eller tar vi till oss varje svårighet, varje glåpord, misströstan och sorg och vänder det till att bli så fina människor vi bara kan?
Jag tror inte att man härdas och blir starkare på grund av ett hårt liv... nej, jag tror att antingen stänger man av eller så blir man ödmjuk inför det lilla och inför andra människors öden.
Denna kvinna är en så fin människa och jag känner en sådan oerhörd sorg för hennes skull samtidigt som jag är så stolt och lycklig över att hon finns här idag med sin visdom, sina erfarenheter och mod! Jag är glad att hon valde att bli just den ödmjuka, fina människa som hon är och jag ser fram emot att få lära känna henne mer och djupare samtidigt som jag vill finnas där för henne när livet känns svart och tungt.
Det gick faktiskt över förväntan! Emmy var över lag ganska lugn vilket även smittade av sig på Aicha! Jag hade proppat Deras öron fulla av bomull och även gett dem ett lugnande naturmedel i tre dagar och det verkar som att det faktiskt gjorde lite verkan! (Jippiiieee)
Lilly där emot var väldigt orolig och visade ett flyktbeteende... Skulle hon komma lös och rymma likt många hundar gör under dessa firanden skulle jag aldrig kunna få in henne hur mammig hon i vanliga fall är... vilket är extremt! Min lilla prinsessa!
Jag är rädd för ormar, glas, taggtråd, elaka människor, aggressiva hundar, bilar, smällare, pinnar som sticker upp... grävlingar... fästingar, sjukdomar! Värmeslag, köldskador... att de ska ramla ned mellan perong och tåg ned på rälsen, att de inte ska hinna av tåget och dörrarna stängs... att kopplet fastnar i ngn hissdörr...
Ja, Ni fattar ju! Det är ett ganska stort dilemma men jag är verkligen livrädd att något hemskt ska hända mina pälsklingar!
Man kan inte rädda hela världen.... och det är för jävligt!
Jag begär inte att Ni ska förstå men varje djur jag inte kan rädda sätter sig likt en lång syl in i hjärtat på mig och jag bröt ihop totalt, jag kunde inte sluta gråta! Det är så orättvist att våra djur ska behöva dö på grund av våra misslyckande kring att få dem trygga... Det är så fruktansvärt, förbannat, jävla orättvis! Och jag blir så uppgiven och ledsen av att bara skriva detta att det värker i hela magen!
Det är så otroligt många djur som avlivas/dödas på grund av att vi inte kan ge dem en grundtrygghet och kärlek... att vi försummar dem och begär så mycket mer av dem än vad de klarar av att ge... och de vill ju inte annat än att ge, ge och ge! Det enda de begär i utbyte är just kärlek, tid och trygghet!
Ja-aaa... visst lyckades De väldigt bra med just det som Deras tanke var... att göra mig ledsen!
Att läsa Deras inlägg och kommentarer fick mig att må riktigt illa... jag anser att man måste vara riktigt sjuk för att uppföra sig på det viset... och det hela är egentligen väldigt tragiskt när två unga kvinnor plötsligt bestämmer sig för att förstöra sina rykten på det viset så fullkomligt odiskret och omgående. Troligtvis är De heller inte vana vid att få ett nej... och ska De reagera så varje gång De får ett "nej" framöver i livet... ja, vad ska man säga.
Tillfällen likt detta gör att man överväger att sluta... för det är inte lätt att simma motströms och få lögner och skit sondmatat ned i halsen titt som tätt utan att ta illa vid sig...
Och för att vara lite gnällig... Ja, det känns faktiskt lite orättvist!
Vissa drar enorma lass med ton av trögflytande asfalt under skorna medan andra glatt halkar in på det ena positiva efter det andra utan att behöva anstränga sig! SUCK IT UP! Livet är för jävla orättvist! ... det är så orättvist!
Nu kommer jag på mig själv att sitta med munnen vidöppen, detta är som en obehaglig novell.. man vill inte tro att det är sant! Jag vill verkligen inte att det ska vara sant, det är för mycket för en enda människa att bära och jag förstår inte hur hon orkar! Älskade människa... hur har Du mäktat med?
Alla bär vi på en historia... och precis som sagor kan De vara lyckliga men även väldigt olyckliga, vad jag hoppas är att denna historia ivarje fall kan få ett riktigt vackert och långt slut!
Jag blir både rörd och tacksam över att jag får ta del av hennes så traumatiska liv då jag på detta vis får lära känna henne innerligt, hon har öppnat sin famn och en del av sin själ mot mig och jag omfamnar den.
Ta hand om varandra och skydda varandra!
Vi kan hjälpa varandra att skriva våra liv... lämna ingen utanför om Du ser att det blåser kallt!
Älska mycket!
Kärlek!
Namaste
Marina