jagochalladomandra

Kvinnor ler...

Kvinnor fnissar...

Kvinnor skrattar lite försiktigt på sin höjd och behåller där med sin vänhet och kvinnlighet...

 

Jag gapflabbar! 

Jag gapflabbar väldigt, väldigt högt!
Jag skrattar även väldigt lätt och i ett stort sällskap - ja, mindre också såklart - eller i en biosalong så är det jag som hörs över alla andras skratt... och på grund av min säregna humor även helt ensam ibland.

Jag skrattar lite... störigt, Ni vet så där så att man får sådana där blickar "uppefrånochned-blickar".
Så där; "Vad fan vad det??!! Hon??"

 

Ibland när jag har varit på fester med folk jag inte känner och har haft ett behov av att passa in har jag - inte skratta nu - försökt att "föra" mig och spela lite avmätt, feminin och sval...
Eh.. det har väl gått så där...  

En rolig kommentar och det är kört!

Och om inte så snubblar jag väl över mina egna ben, går in i en garderob när jag ska till toaletten, spiller ut ett glas rödvin på värdparets nya, vintervita mohairfilt eller ärvda bordsduk eller liknande men om jag har klarat mig till festens första skämt är jag ändå där efter bränd!

"AAAAAAAH HAHAHAHAHAHAHAHA!!!!!!!!" och ibland även med ett ytterst osexigt grisljud! 
Efter det lovar jag Er att det inte spelar någon roll vad jag har på mig, vilken frisyr jag har eller hur höga klackar jag har! Folk ser bara ett asgarv på ben.

Kvinnor sitter med benen lite snyggt i kors om de har kjol eller klänning på sig och om kjolen är kort niger man sig lite knixigt ned om man ska plocka upp något från golvet...

Jag ... Då jag inte har kjol så vansinnigt ofta missar jag lite och gör ganska grova etikettsbrott... 
På grund av andras blickar kan jag komma på mig själv att fullkomligt sitta och skreva och visa mina mormorstrosor för alla som är intresserade och fler där till... tyvärr! ( Stackars dem...)
Om det finns en hund på stället kan Ni ge Er sjutton på att jag står framåtböjd och visar mer än vad jag önskar ( och andra önskar) och senare på kvällen - mest troligt - ligger på alla fyra och gosar med den som jag tycker är trevligast på hela festen/kalaset... ja, alltså hunden!

Jag kom på ganska tidigt att det inte var någon idé att spela ett spel, jag kan ändå aldrig bli den där feminina, världsvana kvinnan som ler vackert och som alltid säger de rätta fraserna och går stadigt... och inte krälar omkring på golvet med husdjuren.
Nej, jag är den där lite klumpiga, högljudda, förvirrade kvinnan som pratar mycket mer än vad någon orkar lyssna och som det fullkomligt sprutar grodor ur munnen på! Ofta tror jag att jag bara har tänkt på något men så visar det sig att jag har sagt det rakt ut... helt utan att själv veta om det! Och ibland - ganska ofta faktiskt - kan det bli så grymt fel! 
"Oj, DEN var blommig!" Om någon säger så när Du ska presentera Dig och hon - dvs jag - stirrar på klänningen Du har på Dig så spelar det liksom ingen roll vad personen ifråg - jag - säger efteråt!
Eller om man lite snyggt byter kommentarer som;

Saken är ju den att jag är jätteintresserad av bönder... eller ja, Ni förstår... då jag är intresserad av djur och djurhållning, natur mm. men det spelar ju absolut ingen roll vad jag säger efter jag fällt en kommentar likt det! Jag kan till och med försöka säga att det var ett skämt men när grodor hoppar ur munnen märks det så tydligt att man inte skojar.

Eller om släktband:
"Jahaaa! Men är Din bror här??"
"Ja, det är han i den röda skjortan där borta!"
"Så klart! Det ser man ju på näsan..." så försöker man släta över med kommentarer likt "Jag tycker att stora näsor verkligen ger karaktär!" 
Det blir liksom inget bra... och man går omkring allmänt generad ända bak i nacken hela kvällen och damerna blir så där väldigt tysta så fort man närmar sig Deras grupp!

Tro mig det kan vara jättesvårt att släta över och detta var väldigt milda saker...
Jag gör det absolut inte med flit för jag skulle aldrig på flit få någon att känna sig obekväm och jag vill verkligen inte framstå som elak!

Ja, jag pratar som sagt mycket! Jag vet att det är så... för även om jag verkligen försöker att inte prata så mycket och högt så har jag fått höra hela mitt liv att jag har mundiarré... och jäklar i min låda vad jag har ansträngt mig att vara tyst ibland men min mun måste gå på rutin utan att jag ens märker det då det har klagats även när jag varit tyst.



Ett tag var det väldigt viktigt för mig att passa in, att inte sticka ut från mängden men jag hade väldigt svårt för detta och tillslut var jag klok nog att släppa den tanken! Jag är den jag är och en del älskar mig faktiskt just på grund av just det och jag vill ju inte bli älskad för något/någon jag inte är, det vill väl ingen?!

 

Var Er själva och försök landa i den personlighet Ni har och bär upp den, var stolta!
Vi är alla olika... huvudsaken är att vi är omtänksamma, snälla och kärleksfulla mot varandra!

Det finns ingen som är Marina Alice Billhage så förbannat jävla bra som mig, DET är jag bäst på! 

Kramar om Er alla och nyper Er lite i kinderna!

Ta hand om Er och De Ni har omkring Er!

Kärlek!

Namaste

Marina