jagochalladomandra

Jag har sovit sämre än någonsin under ett tag nu, mycket p.g.a en helvetisk värk - värre än vanligt - som vägrar släppa taget om mina skuldror, nacke, armbågar och knän. Detta har även resulterat i en nattlig huvudvärk och den får i sin tur mig att ligga och försöka reda ut alla surrande tankar i min skalle som konstant pockar på uppmärksamhet.

 

Nu sitter jag här tillsammans med svansbarnen i soffan, på bordet ligger en påse chips som prasslar lite odiskret varje gång min hand far ned i den och några meter här ifrån ligger min kära sambo och snarkar så att takbjälkarna vibrerar.

 

På Söndag kommer min mor och far hit för ovanlighetens skull - det brukar mest vara jag och Sanna som besöker Dem - jag fyllde ju år för några dagar sedan så De vill självklart att jag bjuder på lite fika och samtidigt fira sin "lilla tjej".

Jag är inte mycket för att fira mig själv för här har jag ett val om jag vill ställa mig och göra tårtor/fika/mat eller vad man nu hittar på... då det är till mig själv.

Det slapp jag ju faktiskt i Tisdags tack och lov vilket var väligt befriande!

 

Jag medger, jag är hopplöst beroende av julmust si så där 5 månader om året då jag älskar det... men trots att jag älskar denna dryck så finner jag det ganska irriterande och märkligt att man måste promota den redan i Oktober!

Det är tre månader till Jul.... okej då, två månader till första advent... sommaren har just tagit slut det känns lite... avigt!

Man kan tycka att det är konstigt att jag beklagar mig över något som jag faktiskt njuter och uppskattar men varför Julmust är så gott är just för att det hör julen till och att det faktiskt är lite tabu att ens dricka det innan och det brukar jag faktiskt inte göra men nu när barnen och Micke hade köpt det så kunde jag verkligen inte motstå ett glas... två glas... tre glas kall julmust.

Från det till något helt annat!

För några år sedan hade jag en våldsam åldersnoja, det har jag inte längre och det är så skönt!

Visst har jag några rynkor och nej, jag ser inte ut som 25 längre men jag känner mig starkare och klokare än någonsin och det är en ganska ovan känsla!
Jag tror minsann att alla år av terapi gav frukt bara jag fick stå på egna ben och låta det sjunka till röven... som inte alls är lika fast som för tjugo år sedan så det tog ju sin tid.

Jag tror att jag någonstans på vägen har lyckats släppa en del krav på mig själv och börjat förstå att jag faktiskt är en ganska bra människa... jag försöker vara en snäll person hur som helst!

Det räcker med sjukdomssnack!

Var riktigt, riktigt rädda om varandra!

Ställ inte orimliga krav på varandra, höj varandra genom uppmuntran, berätta när Du tycker att någon är bra på något... det är så otroligt viktigt och tillfredställande att få känna sig bra på något och alla är vi bra på någonting!

Tycker Du att någon är en bra människa så s ä g det, jag anser att om en person är fin och gör bra saker så bör den få höra det för att verkligen få bli bekräftad som människa och att hon är på rätt spår!

 

Var osjälviska men sluta inte att bry Dig om Dig själv!

 

 

 

Namaste!