jagochalladomandra

Det är ganska intressant hur olika vi uppskattar saker och ting när det kommer till njutning.
En del njuter av ett gott glas vin medan andra föredrar mörk choklad som frestar smaklökarna... Jag måste medge att just dessa två - rött vin och mörk choklad - passar ypperligt ihop.

 

Många njuter av ett ett rejält träningspass och att pressa sig till det yttersta, många stillar sin hunger genom att gå ut på krogen och kanske att få uppmärksamhet av sugande blickar och att dansa sig svettiga på ett skumt upplyst dansgolv medan andra njuter av att i stillhet läsa en bra bok och fantisera sig in i den världen...

Det är lite faccinerande hur olika vi är som människor och hur olika vi uppskattar saker och ting... För mig är det lite olika från dag till dag men vissa saker går ju alltid hem så klart! Som exempelvis mörk choklad som långsamt smälter på tungan! Men vissa Dagar kan jag längta efter en skvallertidning och en Chai latte på ett mysigt café för att dagen efter fnysa åt en så absurd idé...

Jag kan ofta finna mig fattig på upplevelser... nu begär jag inte saffariresor, dykupplevelser eller liknande utan lite vardagliga upplevelser.
Jag saknar bl.a vissa av mina vänner så innerligt och skulle så gärna bara vilja vara hos dem en kväll, sitta invirade i var sin filt med en Irish coffee... Äta något gott tillsammans, det behöver inte vara så invecklat men allt blir ändå svårare att planera då man aldrig vet hur man mår eller vad man förmår då det kan vara så lite som gör det hela helt omöjligt och därför blir mitt liv väldigt inrutat och lite boxartat. Det finns inte utrymme för så mycket spontanitet!
Spontanitet som annars är så härlig!

Som många andra i min situation är jag så glad över att jag har Facebook... som även på många vis kan vara en plåga... där kan jag hålla kontakten och konversera med mina vänner och hålla mig ajour med hur deras liv ser ut vare sig De bor i Sverige eller utomlands. På grund av detta är jag tacksam över Facebook samt över hur många man kan nå ut till och på det viset hjälpa folk vare sig det är en bortsprungen hund, en saknad person, en insamling, omplacering av djur osv.

Jag har träffat flera helt underbara människor genom gemensamma intressen och flera har kommit att bli mina absolut finaste vänner. När man träffat Dem har det känts som att man "har kommit hem" och som att man har väntat på Dem i en evighet samtidigt som det känns som att man alltid har känt varandra. Det är riktigt häftigt, lite som att bli kär!

Dessa personer har ofta väldigt stor förståelse samt värnar De högt om min hälsa och försöker inte att pracka på mig situationer jag inte mäktar med... snarare tvärs om så skyddar De mig mot mig själv när jag får ett infall att hjälpa till med något eller när jag är på väg att säga "Ja" till något istället för ett bestämt "Nej".
*Ler stort* Många gånger blir De mer upprörda över personer som klampar på och som utnyttjar mig medan jag många gånger bara viftar bort det. Men som Ni läst i andra inlägg så har även jag tröttnat på det nu också...

Många anser att jag är naiv och att det är något oerhört negativt...

Ni förstår idag ska man veta allt om allt och man får inte ifrågasätta något för då är man ju så förbannat korkad. Jag är av naturen nyfiken och därför frågar jag... ibland vet jag till och med svaret men jag vill höra vad personen ifråga anser om det hela. Om man är naiv/godtrogen/blåögd om man vill kunna lita på människor så *räcker upp handen högt upp i luften och viftar* SKYLDIG!!!

Då är man åter igen korkad, för snälla nån, man kan ju inte lita på någon!

Jag VÄLJER - för jag anser att det är ett val vi har - att tro det bästa om folk tills de bevisar motsatsen för mig och visst blir jag besviken väldigt många gånger men jag väljer ändå att tro det bästa om människor... Varför skulle jag tro det värsta om människor? Nej, så bitter orkar jag inte vara... vilket egentligen vore det mest naturliga då många människor har utnyttjat mig på ett eller annat vis.. Men ärligt talat, tycker Ni inte att det säger mer om Dem än om mig?

Ibland är jag dock nere i svackor då jag är bitter och besviken på hela den mänskliga rasen och önskar att jag kunde spy upp hårbollar stora som höbalar och kasta efter vissa personer...
Det brukar dock gå över ganska fort...
Men om någon har betett sig väldigt illa mot mig är det väldigt sällan som jag förlåter för då anser jag att De har visat vad De går för... sedan beror det självklart lite på vad det gäller då många saker och incidenter kan vara missförstånd. Men har en person varit väldigt nedlåtande och direkt elak mot mig så är det så personen i själ och hjärta är och då vill jag inte ha den i min eller i mina älskades närhet.

Jag kan ändå inte dölja vad jag känner för folk, mitt ansikte och mitt kroppspråk är som en öppen bok men det finns även De som är analfabeter när det kommer till kroppsspråk så De skulle inte märka det om man så sprutade långa, vassa istappar efter Dem.

Nu har jag njutit av lite underbar, riktigt mörk choklad... och nu skall jag ta en värmande dusch innan jag lägger mig och läser lite innan jag förhoppningsvis får besök av herr John Blund.

Må väl och var rädda om varandra!