jagochalladomandra

Alla barnen följde med utan Sanna som hellre satt hemma vilket jag absolut kan förstå.

Till Rasmus stora glädje fanns det fotbollar där och till Deras alla glädje fanns det playstation över en projektorduk så efter maten bänkade sig barnen där så klart!

 

Micke var i himlen då han fick smaka flertalet whiskysorter och även flera olika ölsorter, själv mådde inte jag så väldigt dåligt när värden frågade om jag ville ha något istället för Whisky och fick Amarulla i ett glas som heter duga, inga små fjuttiga likörglas här inte och när flaska bestämt ställdes bredvid mig blev jag inte jätteledsen!

God mat och gott sällskap, det var en riktigt bra kväll det enda som var tråkigt var vädret och att vi inte kunde sitta ute då det faktiskt var riktigt kallt... Men vad sjutton, vi har haft en underbar sommar oavsett!

 

Just nu är jag inne i en "vadjagavskyrmänniskorsomintekantaansvarperiod"... och ja, det gäller givetvis ang de hundar som jag hjälper till att omplacera.

Jag önskar att jag kunde skryta om att det alltid till 100% går bra men tyvärr är inte så fallet, inte när man arbetar utifrån familjerna... och särskilt inte när De har så vansinnigt bråttom.

Av någon underlig anledning är det näst intill alltid de raserna som det redan är väldigt käsligt kring och som många gånger redan har forit runt...

Ibland tror jag inte att det spelar någon roll hur tydlig man är i beskrivningen av dessa hundar... "Jag trodde att det skulle räcka med..." "Men jag visste inte..." Folk vill helt enkelt inte ha några som helst besvär och De vill verkligen inte ha ansvar när man lätt kan lägga över det på någon annan.

 

Just nu är jag så stukad och så oerhört trött att jag bara vill dra täcket över huvudet efter att jag har spolat ned mina telefoner i toaletten och ställt mig på balkongen och kastat ned datorn med all min kraft.

Det känns inte som att det spelar någon roll vad jag gör... det blir inte bra ändå!

Ja, ja jag vet att väldigt många djur har fått hem med hjälp av mig men när det går illa för några tar det ner all glädje och mina tankar cirkulerar runt just det hela tiden och inget annat... det gör ont, det gör faktiskt riktigt ont!

Jag känner mig kränkt och lurad och hela mitt hjärta värker för dessa djur... dessa helt oskyldiga missförstådda individer som bara vill bli älskade och sedda utan massor med krav! 
De vill bara få växa under tillit, respekt och kärlek utan att man forcerar fram ett önskat beteende!
De önskar bara trygghet innan de kan växa och lära sig förstå vad vi önskar av dem... för vi människor kan vara oerhört otydliga!

 

Jag vet inte hur många gånger jag har bett folk att rannsaka sig själva "Reder jag ut detta" "Har jag kunskap nog att axla detta?" "Har jag och kommer jag alltid att ha tiden som krävs?" "Har jag back up om något händer mig?"

Allt för många gånger hoppar man över dessa ganska - för mig - självklara frågor och blundar inför fakta och ser bara det man vill se och då är det klart att man kan bli lite chockad när verkligheten uppenbarar sig likt en stor käftsmäll! Men för hunden blir smällen så mycket tyngre än så... väldigt mycket tyngre! Det är verkligen inte rättvist!

Inte lämnar vi tillbaka våra spädbarn när man tröttnat på att byta blöjor, ömma bröstvårtor och tröjor fulla med kräks? Inte i h-e söker vi nytt hem till våra trotsiga tvååringar? Inte byter vi bort våra femåringar som för femtielvte gången välter ut mjölk över hela soffan? Och inte säljer vi våra tonåringar när De sparkar hål i dörren eller ropar okvädesord åt oss??? 
MEN våra djur... borde De då inte ha samma värde? Har man inte även ett ansvar gent emot dem och deras mående? Betyder de då ingenting? All den villkorslösa kärlek som de har gett Dig? Alla de varma pussar av total tillit... 

 

 

Var rädda om varandra!

Jag menar verkligen att Ni ska vara riktigt, riktigt rädda om varandra!