jagochalladomandra

Där De nu bor bodde en gammal barndomsvän till mig och hans familj innan De sålde sitt hus och flyttade i årsskiftet.

De var superrara och enkla människor som var lätta att prata med... 

 

Medan jag pratade med Dem märkte jag vilken oerhört asocial människa jag är, visst har det mycket med mina sjukdomar att göra och att jag faktiskt inte längre orkar vara så social som jag önskar men det hela blev så väldigt påtagligt när De berättade hur fort De aklimatiserat sig i detta lilla samhälle och med De människor som bor här... för det är inte helt lätt att komma in i gemenskapen här i denna lilla by då man alltid kommer att vara en utböling så länge som man inte sedan generationer tillbaka är född här.

Jag och min familj umgås inte med någon alls här och detta paret berättade om div människor och tillställningar som De redan varit på samt att De ska på den annalkande cykelfesten... något som jag i och för sig inte skulle klara av men heller aldrig blivit bjuden till.

 

Jag tycker det var rart av Dem och lite vågat men vad har man egentligen att förlora?!

Nu hade ju Ulle och Jonas - som bodde där förr - berättat för Dem att Micke hjälpt Dem mycket med huset och De önskar rådfråga Micke ang några fönster.

 

Här i denna lilla by är jag ju bara "hon med hundarna" och Micke är "Micke snickarn"... jag har mina fantastiska vänner som jag värdesätter högt och jag söker inte efter nya vänner men visst kan det vara mysigt att känna n å g o n här, någon att poppa över på en kopp kaffe till, låna socker, ta en promenad tillsammans med eller liknande.

 

Detta paret verkade hur som helst jätterara även om jag som sagt kände mig lite snopen... men det är ju faktiskt så att allt är vad man gör det till. De är sociala och vill umgås med mycket folk medan jag är en trött och sjuk stackars medelålders hundmamma som är glad om jag orkar vara "med" en hel dag utan att helt tappa greppet och bli liggandes med yrsel, illamående, frossa o.dyl... 

Jo, jag vet att det är skillnad men jag kan inte låta bli att tafsa lite på avundsjukan :( 

Det är jobbigt att vilja så mycket och hela tiden bli påmind om allt man inte mäktar med... jag har under en lång tid försökt förlika mig med min situation och någonstans trott att jag kommit till en acceptans men jag tror aldrig att man helt och fullt kommer dit hän... det märkte jag nu!

 

Jag är i grund och botten en väldigt social människa men jag har inte ork att vara det längre... jag har inte kraft och ibland bränner det hål i min själ! Medvetenheten om att det faktiskt är så och något jag är tvingad till att försaka om jag ska orka mig igenom mina dagar.

 

Idag har min mamma och systerdotter varit här några timmar och nu är jag helt slut!

Jag får försiktigt dela upp min uppmärksamhet och tid på Dem jag älskar men ibland får man ställa in allt man har planerat.