jagochalladomandra

Här om veckan fyllde jag 40... eller vad säger jag, 27 fyllde jag givetvis som vanligt!
Men trots min ungdom frågar jag lite försiktigt; "När blir man tant?"
Om jag hade ställt frågan till mig själv för tio år sedan så hade jag sagt när en dam klär sig i kort skinnkjol och leopardmönstrade kläder, då är man en desperat tant som försöker mörka att hon är det... men idag är det högsta mode vare sig du är fjorton eller sjuttio så i det fann jag inget svar i dagsläget...
Jag och min dotter, 15 år, lånar ur varandras garderober och har i mångt och mycket ganska lika stil... är hon tant?
Många påstår att detta är höjdpunkten av mitt liv!
Varför då? För att jag kan gömma ett helt kylskåp under min välhängda byst? Eller för att mina porer är så djupa och stora att jag kan skåda Kina? Kanske är det för att jag tillslut fått så djupa kratrar på låren att ett helt regement skulle kunna använda dem som skyddsdiken vid krig? 

Jo, förstår Ni, man blir ju klokare med åren men fasen kan man bli klokare när man hela tiden tar ett nytt kliv närmare alzheimer?? 

I dagsläget tror jag faktiskt inte att det finns lika många tanter som det gjorde när jag var liten, då bar tanterna förkläden över storblommiga, stela klänningar. De hade tjocka strumpbyxor i en underligt brunbeige färg och alla gick till samma frissa. Men jag tror att tanter är ett utdöende släkte... och det är ju lite synd för de var ju rätt goa där de stod i köken med sin stora barm och bastanta vader och tog ut bullar med riktigt smör i från en rykande varm ugn.
Man ser inte lika många håriga baskrar och beiga kappor nu längre...

MEN  jag tror att vi alla kan komma ihåg de där tanterna som vi gick i samma klass/skola som!
De där som hoppade över si så där femtio år av sitt liv, rätt in i klimakteriet och som skred fram i kjolar man lätt kunnat finna malätna i farmors garderob… men saken är den att det inte så mycket handlar om vad de bar för kläder utan mer om hur de var som personer. Griniga besserwissers som vägrade släppa en tum på den tantkäpp som de själva fäst vid sina ryggar… eller kört upp på ett lämpligt ställe.

Jag stod inte högt i klass hos dessa ”damer” då jag ganska ofta kunde uppfattas som för mycket och under deras övermogna blickar som barnslig och destruktiv. Idag önskar jag att jag kanske skulle ifrågasatt dem lite hårdare och hjälpt dem att avlägsna denna käpp för att det helt enkelt skulle fått dem att slappna av lite. Det skulle varit intressant att få se deras ungdomliga jag och kanske ett naturligt skratt eller leende över de annars så trumpna munnar… Jag undrar var de är idag? Troligtvis på långvården men förhoppningsvis är de glada sunda fyrtioåringar... eh, eller tjugosjuåringar helt utan ålderskomplex som jag själv. Förhoppningsvis har de också åstadkommit så väldigt mycket mer än jag att de slipper den ångest som jag tycker att det innebär att bli äldre… och äldre… och äldre.
Men även om de dessa små ungdomstanter - än en gång förhoppningsvis - lyckats bra mycket bättre än jag själv i livet så gjorde de ett skutt i livet som jag aldrig skulle vilja vara utan hur jobbig den tiden än var, för det var den... m e n den erfarenheten är också en erfarenhet att ta med sig när man själv skaffar sig barn och något man kan ha i åtanke när ens egna barn går igenom olika faser i sin ungdom... förhoppningsvis inte något tantstadie.
Vem är då den där rynkiga... damen... i spegeln som jag möter om mornarna!
Äsch, henne skiter jag i helt enkelt, jag får blunda eller skita i att tända lampan då hon envisas med att stirra med sina små gluggar till ögon mot mig, usch, vad obehaglig hon är!

Så... måste man bli tant?
Nä-ää, VÄGRA BLI TANT!!!
Japp, så får det bli, jag ska inte bli tant, aldrig!
Jag ska inte heller bli äldre än 27 år... så det så!

Puss och kram alla flickor och pojkar!