Funderingar...
Funderar lite över livet...
Vart är jag på väg och vilka har jag med mig på min resterande resa genom livet?
Jag känner att jag har så många fina själar runt mig, både levande och de som vandrat vidare.
Visst blev inte livet alls vad jag hade tänkt mig men så ändras ju ens värderingar och syn på saker och ting utmed vägens gång.
Men jag ska inte sticka under stol med att jag hade velat göra så mycket mer än vad jag har haft möjlighet till pga min sjukdom och visst är det frustrerande och en stor sorg på många sätt och vis.
Men vart är jag på väg nu?
Vad vill och har jag möjlighet att prestera?
Hur kan jag vara med och förändra?
För det är något som alltid har varit viktigt för mig att vara en del av världens kugghjul till det bättre för både människor, miljö och djur.
Jag tycker att det är så underligt - och jag vet att det är ett återkommande ämne - att inte fler människor engagerar sig i saker utanför deras räckvidd... utanför deras så kallade comfortzone.
Folk lägger all sin energi endast på de sina och på sig själva och ser inte bortom sig själva och vad som skulle kunna gynna så många fler.
Många sitter och ruvar på sina pengar medan andra har ett stort behov att visa hur mkt de äger i form av flådiga prylar... och då kan jag inte låta bli att tänka - och missuppfatta mig inte då jag absolut tycker att man ska skörda frukt av det man sår - att om man köpte en lite billigare ex klocka eller bil och lade mellanskillnaden på något riktigt viktigt som gynnar någon annan än en själv.
Ofta är det människor som själva har eller har haft det svårt som delar med sig av det lilla de har då de vet hur känslan av att ex. frysa eller att vara hungrig känns... eller att man inte kan köpa vinterkläder eller mat till sina barn osv.
Genom att kunna känna den empatin av en förlust eller avsaknad av något viktigt kan man också sätta sig in i den situationen och det kan man aldrig om man inte har gått i samma skor...
Min sjukdom känns näst intill både onödigt och jobbigt att tala om med människor som själva aldrig känt någon form av smärta, känsla av otillräklighet och allt vad det innebär med att vara sjukpensionär, de kan ändå aldrig förstå hur ensam man känner sig, hur innerligt man önskade att man var del av ngt på en arbetsplats eller att man i varje fall hade råd att ta hand om sig själv lite mer vilket är en omöjlighet om man inte råkar gifta sig med en miljonär...
Men visst finns det personer som har det där genuina och mjuka inom sig och som mer än gärna vill sätta sig in i ens situation pga av en innerlighet och ödmjukhet som är ganska ovanlig i dag...
Att de på detta vis kan lära sig att se och märka av förändringar både i blick och rörelse hos någon som de verkligen bryr sig om.
Men nu spårade jag ur lite från ämnet...
När jag var yngre höll jag under ngr år kontakt med RAWA en förening i Afghanistan... jag beundrar verkligen de kvinnor som med sitt liv som insats varje dag försöker visa upp bevis för omvärlden hur fruktansvärt människor lever där nere under ett förtryck utan dess like och hur lite det uppmärksammas... Kvinnor har ingen som helst makt över sitt eget liv utan styrs totalt från familjens överhuvud (pappa, bröder, farbröder, sin man osv).
Jag förundras över deras livsanda att orka kämpa vidare mot såna totalt usla livsförhållanden...
Min dröm hade varit att få arbeta med utsatta människor eller min absoluta dröm... och skratta inte nu ;) hade varit att få arbeta med Cheetah Rehabilitation project.
Att rehabilitera, ta hand om och skydda Geparderna i Afrika.
Det kan tyckas som en lite naiv dröm men tänk vad fantastiskt att få möjlighet att vara del av att rädda denna fantastiska varelse och att få vara dem riktigt nära och lära sig allt om dem på det viset.
Plus att få bo i Solens land, det fantastiska Afrika... ett mytomspunnet land med all sin naturlighet, ett land där man öppet kan hedra och tillbe moder jord utan att folk betraktar en med ett litet leende.
Visst vet jag att Afrika inte är "ett säkert" land... men de har ändå lyckats bevara sin identitet i mång och mycket och det finns så otroligt mycket man skulle kunna hjälpa till med... i det lilla eller i det stora hela.
Så än en gång... vart är jag på väg?
Jag tar mina krämpor med mig på min stig och trampar tappert på utan att jag för den delen måste acceptera dem.
De påminner mig varje dag men jag vägrar se mig själv som ett offer och vägrar lägga mig ner och ge upp i total uppgivenhet... men jag har börjat ta hänsyn till att de finns där och har för min egen skull blivit tvungen att vara mer lyhörd till mig själv... både kropp och själ och vad mitt behov för stunden är... för det är just nu och i stunden jag måste leva om jag ska kunna njuta.
Jag njuter av min dotters leende, min Mickes beröring, doften av rökelse, mina djurs närhet och vetskapen att det finns en värld efter detta då jag dagligen är i kontakt med dem som vandrat vidare dit.
Jag njuter av vinden som smeker min nakna hud, fåglarnas sång och dimman som lägger sig över ängarna där älvorna dansar...
Jag njuter när träden knoppas och när årstiderna skiftar ... när moder jord kallar och mina samtal med min livsguide.
Jag måste se till de små stunder av välmående och av de gåvor jag har fått tilldelat mig...
Jag kommer att lite försiktigt känna mig för och sätta ned mina fötter försiktigt på den stig jag trampar upp, för jag går där ingen annan någonsin gått.
Marken är orörd och endast jag kan välja vilken väg jag ska gå... och därför tänker jag sätta ned mina fötter ytterst varsamt och passa på att se mig omkring så att jag inte missar något eller någon där jag sakta tar mig fram. Jag ska gå med högt buret huvud och med en stark och fokuserad blick, inte bara framåt utan åt alla håll så att jag inte missar några vackra blommor på vägen... de vackraste gömmer sig ofta nere i ett dike eller bakom ett snår då de inte vill ta för sig...
Jag ska låta solen värma mitt hjärta och ibland ska jag dansa till jordens hjärtslag medan jag låter vinden kasta omkring slingor av mitt hår.
Jag styr stegen framåt och jag låter mig bäras fram av den kärlek jag så innerligt känner när jag tittar på dig!
Var riktigt rädda om varandra!
