Så här ska det väl ändå inte vara?
Då jag har varit ganska vissen i helgen blev det inget firande utav Beltane...
Trist, det hade varit mysigt att visa Micke och få med honom i ritualen.
Då det är en fruktbarhetshögtid och eldfest kunde vi fått det riktigt mysigt när vi skulle fira in värmen och jordens grönska!
Jag hade tänkt att jag skulle tillsammans med min Micke markerat en nystart till att vårt liv skulle ta en ny positiv vändning och även det nå sin fulla kraft och blomstring och att vi tillsammans skulle starka gå vidare mot nya mål och kunna kasta alla de smärtor vi samlat på oss ner i eldens lågor.
Men jag/man kan absolut fira värmen och jordens spirande senare, man måste inte vara totalt punktlig utan ödmjukt bara hälsa vår jords förnyelse genom en rit där vi reflekterar över vårt liv och över naturens hägring...
Denna dag har jag tillbringat i min soffa och tårarna har vätt ned mina kinder då känslan av sorg och ensamhet fullkomligt har överväldigat mig.
Jag är så innerligt trött på att vara trött!
Jag ligger i min soffa, invirad i en filt och blickar ut genom fönstret där jag ser trädkronorna som sträcker sig upp mot en klarblå himmel... björkens små musöron vilar sprött mot de fortfarande lite vintertrötta grenarna.
Kvällssolen flörtar med oss bakom skira små moln som lojt seglar över en blekblå kvällshimmel.
Jag skulle självklart föredragit att vara där ute och ta del av alla vårens dofter, ljud och intryck som fullkomligt flödar över både i luft och på marken.
Man kan riktigt höra moderjords andetag och hur hon sinnerligt av välmående suckar över allt det förunderligt vackra hon lyckas föda fram år efter år.
Vinden smeker de kala grenar av de träd som fortfarande bara ännu är i knopp och jag kan nästan förnimma hur det börjar leva och växa av denna blotta beröring.
Jag ber min dotter med ynklig stämma att bära in chokladbräck till mig som hon och Micke gjorde här om kvällen... choklad har en benägenhet att trösta som ingen annan kan.
Solen silar sig in genom gardinerna i varmaste guld och jag försöker negligera det faktum att bräcken både näst intill knastrar sönder mitt stackars huvud som att mina käkar värker mer än att chokladen tröstar och att mitt toalett besök troligtvis kommer att bli smärtsamt långt ikväll...
Denna dag kunde inte varit mindre innehållslöst än så här... som tur är har jag mina underbara svansbarn som värmer både hjärta, själ och kropp med sin närhet plus att min soffa är ganska bekväm att ligga längre stunder i.
det är tur att jag har min lilla laptop så att jag på något sätt kan hålla mig ajour med både vänner och omvärlden.
Imorgon måste jag må väldigt mycket bättre för att saker och ting ska klaffa som sig bör...
Jag ska omplacera en fin Schäfertjej och bör kunna vara upprätt för detta ändamål samt ha huvudet någorlunda på skaft.
Var riktigt rädda om varandra!
Marina
Då jag har varit ganska vissen i helgen blev det inget firande utav Beltane...
Trist, det hade varit mysigt att visa Micke och få med honom i ritualen.
Då det är en fruktbarhetshögtid och eldfest kunde vi fått det riktigt mysigt när vi skulle fira in värmen och jordens grönska!
Jag hade tänkt att jag skulle tillsammans med min Micke markerat en nystart till att vårt liv skulle ta en ny positiv vändning och även det nå sin fulla kraft och blomstring och att vi tillsammans skulle starka gå vidare mot nya mål och kunna kasta alla de smärtor vi samlat på oss ner i eldens lågor.
Men jag/man kan absolut fira värmen och jordens spirande senare, man måste inte vara totalt punktlig utan ödmjukt bara hälsa vår jords förnyelse genom en rit där vi reflekterar över vårt liv och över naturens hägring...
Denna dag har jag tillbringat i min soffa och tårarna har vätt ned mina kinder då känslan av sorg och ensamhet fullkomligt har överväldigat mig.
Jag är så innerligt trött på att vara trött!
Jag ligger i min soffa, invirad i en filt och blickar ut genom fönstret där jag ser trädkronorna som sträcker sig upp mot en klarblå himmel... björkens små musöron vilar sprött mot de fortfarande lite vintertrötta grenarna.
Kvällssolen flörtar med oss bakom skira små moln som lojt seglar över en blekblå kvällshimmel.
Jag skulle självklart föredragit att vara där ute och ta del av alla vårens dofter, ljud och intryck som fullkomligt flödar över både i luft och på marken.
Man kan riktigt höra moderjords andetag och hur hon sinnerligt av välmående suckar över allt det förunderligt vackra hon lyckas föda fram år efter år.
Vinden smeker de kala grenar av de träd som fortfarande bara ännu är i knopp och jag kan nästan förnimma hur det börjar leva och växa av denna blotta beröring.
Jag ber min dotter med ynklig stämma att bära in chokladbräck till mig som hon och Micke gjorde här om kvällen... choklad har en benägenhet att trösta som ingen annan kan.
Solen silar sig in genom gardinerna i varmaste guld och jag försöker negligera det faktum att bräcken både näst intill knastrar sönder mitt stackars huvud som att mina käkar värker mer än att chokladen tröstar och att mitt toalett besök troligtvis kommer att bli smärtsamt långt ikväll...
Denna dag kunde inte varit mindre innehållslöst än så här... som tur är har jag mina underbara svansbarn som värmer både hjärta, själ och kropp med sin närhet plus att min soffa är ganska bekväm att ligga längre stunder i.
det är tur att jag har min lilla laptop så att jag på något sätt kan hålla mig ajour med både vänner och omvärlden.
Imorgon måste jag må väldigt mycket bättre för att saker och ting ska klaffa som sig bör...
Jag ska omplacera en fin Schäfertjej och bör kunna vara upprätt för detta ändamål samt ha huvudet någorlunda på skaft.
Var riktigt rädda om varandra!
Marina
