jagochalladomandra

I min blogg ventilerar jag mina känslor och tankar samt skriver om vad som händer i mitt liv... Då jag är medial dyker det även upp inlägg om det men även om sjukdomar, glädjeämnen, självklart mina och andras djur. Jag är direkt och jag har åsikter som jag absolut dryftar och som inte alltid faller alla på läppen! Jag önskar Er alla kärlek och mina sista rader brukar oftast handla om just kärlekens kraft och att vi måste tänka på och ta hand om varandra!

2011

Publicerad 2011-01-02 19:12:20 i Allmänt,

Nu är det ett nytt år vilket innebär nya möjligheter till förändring!
Jag hoppas att det kommer med nya, behagliga och positiva förändringar i vår familjs liv...
2010 har varit ett påfrestande år med mycket svett och tårar...

Imorgon ska vår nuvarande lilla jourhund till sitt nya hem!
Jag hyser största förhoppningen om att det kommer bli väldigt bra för henne där.
Hennes nya matte och husse verkar vara innerliga och fina människor med sina huvuden på skaft.

Skälet att jag en gång började med omplacering av hundar är denna lilla tös ett klockrent exempel på.

Man känner att man någonstanns har haft makt att förändra... att hjälpa någon till ett bättre liv!

När jag tog mig an denna lilla flicka var hon totalt skräckslagen för allt.
Att åka bil var ångestladdat och uppstressande, nya människor ville hon krypa och gömma sig för...
Hon var undernärd och hade vätskebrist, hennes klor var likt långa kråkklor och hon var oerhört rädd om sina tassar, till den gräns att hon morrade och högg i luften om man kom i närheten av dem.
Pälsen var tunn och glanslös på grund av näringsbrist och vitaminbrist...
Hon var inte över huvud taget rumsren... hon visste verkligen inte att hon skulle göra sina behov ute.

Idag endast två månader senare är hon en levnadsglad och pigg liten tjej som tar för sig av livet med stor aptit.
Hon har vuxit till sig på alla sätt och vis!
Pälsen glänser och har hunnit tjockna till sig och nu mera är hennes kropp precis lagom i hullet.
Jag får gosa och pussa på hennes tassar och till och med klippa klorna utan minsta "klagomål" !

Ute flyger hon likt en gazell över snön och ögonen glittrar av lycka i hennes näpna ansikte.

Hon vet inte till sig i sitt bedyrande av kärlek!
Hon pussar och klättrar glatt omkring över hela mig medan hon kråmar sig för att sedan rulla ihop sig likt en liten kringla på min arm eller över mitt bröst där hon sedan nöjt börjar snusa i sömnen.

Vad som kommer att ta lite längre tid är hennes rädsla för bestraffning, det är beklämmande att se henne huka sig och lägga sig platt mot underlaget vid tillfällen där man själv står helt oförstående.
Söta tjejen...
Men även detta kommer hon givetvis lära sig med tiden - att det inte finns något som heter bestraffning... inte i min värld i varje fall och förhoppningsvis inte heller i hennes nya liv tillsammans med sin nya husse och matte.


¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨

Drömfångaren svänger lojt i draget av fönstret och vad jag önskar att den kunde fånga in alla mina mardrömmar i sitt nät och för alltid hålla dem där...

De mardrömmar som gjort sig verkliga och som vi försökt hålla stångna under en längre tid.
Jag ber och hoppas verkligen att detta året ska följa med endast vackra förhållanden till andra människor och till livet i övrigt, att vi ska slippa kämpa och stånga oss blodiga.

Förhållanden till människor är väldigt knepigt...

Visst är det intressant med nya bekantskaper men jag tror att jag i fortsättningen håller mig till de underbara vänner som jag redan har och till alla de underbara djur som bara är sig själva och inget annat! ;)

Fasader är inte alltid vad de verkar...
En del människor verkar så kloka för att så småningom visa hela sitt register av brist på förståelse som jag anser vara så viktig del av en människas egenskaper.

Att höra andra människor åsikter utan att för den del vara tvungen att tycka likadant... kvarstår ändå att man bibehåller respekten för den andra människan utan att trampa på som värsta furien.

Jag är så tacksam för de vänner som jag har som har empati och sympati i absolut högsta beredskap.

Mina närmsta vänner kan jag tala med om allt, även om vi inte har samma åsikter om allt och det är skönt att slippa trippa på tå för varandra då en sådan vänskap aldrig skulle hålla i längden.

Med mina vänner har jag aldrig varit ovän då det aldrig funnits någon som helst anledning och då vi har kunnat lufta vad vi än har behövt berätta eller tala ut om.

Det vore både omoget och väldigt barnsligt att ifråga sätta mer än nödvändigt...

Man kan vara barnslig på så mycket annat men i vänskap är ordet respekt en regel man bör ta fasta på samt att alltid rannsaka sig själv och aldrig komma med nesliga personangrepp.

Isället är det viktigt att då och då förklara hur mycket ens vänner betyder och att faktiskt emellanåt även klä tanken i ord.
Man behöver få höra att man är behövd, att man är speciell och att man är älskad för just den person man är, man ska aldrig ta varandra för givna.

Jag har sållat mina så kallade vänner flertalet gånger i mitt liv då jag har ansett att de som varit allt för egoistiska inte har någon plats i mitt liv...

Annars är det inte svårt att bli egoistisk i vårat samhälle idag då så mycket just kretsar kring den enskilda individens väl och ve.

Själv går jag i flera olika terapier för att lära mig tänka lite på mig själv...

Det är väl någonstans i just dessa terapier som jag börjar ifrågasätta saker och ting... att jag inte längre tycker att det är okej att bli hunsad med.

Jag är verkligen fruktansvärt trött på att folk tror att de kan köra med mig bara för att jag har svårt för att bla säga "Nej" eller för att jag tycker att det är självklart att man ställer upp på varandra.

Jag försöker verkligen att hålla sk. energitjuvar på avstånd och jag försöker så gott det går att vara rak i vad jag säger och gör oavsett hur det uppfattas av omgivningen, för det är just det som är en av de saker som jag måste lära mig... att bry mig mer om hur känslan och följden av det hela känns och blir för mig än hur det känns för vedebörande.

Men det är verkligen svårt...

Det är lättare att såra sig själv än någon annan... ja, så är det ivarje fall för mig men helt uppenbarligen inte för många andra.

När jag tänker tillbaka på mitt liv - vilket jag har blivit tvungen att göra - har jag fogat mig efter andra hela tiden och inte över huvud taget stått upp för mig själv... fan, vad skittaskig jag har varit mot mig själv...

Vad som är svårt är just de reaktioner man får nu när man börjar se efter sig själv lite...
Marina som alltid har ställt upp i alla lägen och som har varit en ja-sägare börjar bita ifrån och det får inte alltid de mest väna reaktioner från omvärlden.

Jag försöker få kontakt med känslor som jag har försökt att undertrycka i många år!
Här ibland hör att vara arg och att visa att man är just arg...

För mig har agression inte varit en sund reaktion utan något som har förutsakat våld.
Jag vet inte hur jag ska känna eller hur jag rent kroppsligen ska visa upp dessa känslor.
Jag kan känna besvikelse och sorg, jag kan känna förakt och många andra känslor där omkring men jag har så svårt för att bli riktigt arg.

Den dag jag jag släpper på fördämningen och blir riktigt arg och faktiskt släpper ut den ilskan vill jag nog inte ens vara i min egen närhet... för vad jag har förstått enligt min terapi har det funnits och finns mycket som jag borde blivit och bli riktigt förbannad över.
 

Jag hoppas verkligen att detta året ska ge mig och min familj en riktig nystart!
Och jag hoppas av hela mitt hjärta att det ska ge alla er andra där ute i mörkret det samma!!

Ta riktigt väl hand om varandra och berätta hur mycket ni betyder för varandra!!

Till alla mina vänner och kära!
Ni vet vilka ni är!
Jag älskar er!
Av hela mitt hjärta älskar jag er!!!

Varmaste kramar; Marina

Kommentarer

Postat av: Liza Persson

Publicerad 2011-01-06 11:03:24

Forakt, sorg och besvikelse har sin plats och sitt syfte, men de har det gemensamt att de forstarker och formedlar passivitet - att nagot ar utanfor ens formaga att forandra eller ta sig an och forvandla till nagot som inte sarar. Ibland ar det sanningen,men ofta ar det sa att man har en for liten tiltro til sin egen formaga att sta upp for sig sjalv, att finna och ta sig en rost och ta sig for handligar for at man redan get upp (om) sig sjalv.

I de fallen ar dess kanslor en formedling av att man inte vagat och att man foredratt att se det som forlorat.

Aggression, ilska ar kanslor som innebar och bringar handlingskraft - vilket kraver mod.

Nar det galler ens barn, eller nagon annan varelse man alskar vagrar man att ge upp lant senare an man gor nar det galler en sjalv - iallafall verkar det vara sa for manga. Den ilska och aggression man upplever och agerar med kraft av for att forsvara och ta sig for att froandra omstandigheter som sarar ens nara och kara, forvagrar man ofta och forvandlar till passiv sorg, bitterhet, forakt etc. nar det galler ens egen smarta.



Kanske finner vi i djurs satt at sa tydligt visa inlarda beteenden av erfarenheter, en enklare manifestation av liknande inlart beteende man sjalv uppvisar men kanske inte lika latt kan identifiera eller gora nagot at. Men i stort sett ar alla levande varelser desamma i det att vi anpassar oss till att overleva det vi upplevt och tagit till oss som omstandigheter vi inte kan gora nagot at. Antingen kan vi forandra den installningen att vi ar utan makt att forandra, eller sa maste vi fortsatta trampa i tanke-, kanslo- och beteendemonster vi inte valt sjalva utan varit for snarar att acceptera som nagot vi maste anpassa var varld for att fortsatta med.



Jag alskar dig, systra mi



Alltid



Liza

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Marina

En blogg om mig och min familjs liv, våra och andras djur. Träning av djur och deras ägare, diabetes, andlighet mm, mm

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela