jagochalladomandra

Hm, detta var ju inte riktigt meningen...
När man arbetar med omplacering av hundar som jag gör så händer det emellanåt att det kommer in hundar som man faller stenhårt för.
För några veckor sedan hände detta mig... oss... vi fick in en liten Jakt Labradorflicka som heter Daisy, hon var så där fantastisk och helt underbar så att hjärtat nästan slog dubbla slag varje gång man tittade på henne.
Jag och Daisy "klickade" omgående med varandra och vi hade väldigt roligt tillsammans när vi tränade lydnad och spår tillsammans... åh, hon var så klockren och det riktigt gnistrade om henne.
Jag hade mer än gärna låtit Daisy stannat hos oss men jag kände att hon behövde så mycket mer än vad jag kunde ge så även om vi endast hade henne hos oss i några veckor så lämnade hon ett stort tomrum efter sig och vi satt förkrossade i tårar men ändå lade sig strax en lättnad över mitt bröst då jag var så fullständigt medveten om att jag gjort rätt då hon kom till ett fantastisk par i en helt rätt miljö där hon ska få arbeta med det hon är ämnad för!
Jag vet att de kommer att älska henne högt och de kommer att ta hand om henne på bästa möjliga vis!

Detta händer som sagt då och då...
Sist jag kände så starkt var med min Foxy för drygt sex år sedan, känslab går inte att skjuta ifrån sig...
Så att det skulle hända så snart igen kändes både svårt och underligt... ni förstår för några dagar sedan kom det in en liten blandrasflicka till mig som heter Alice.
Jag blev snurrig av känslor och hjärtat knöt sig i mitt bröst, jag föll... åter igen föll jag hårt och skoningslöst och mitt hjärta delade än en gång på sig för att ge en stor bit till denna flicka.

Det var många som hörde av sig och ville bli Alices nya familj... men dagarna gick och så som hon band sina känslor till mig kunde jag bara ge upp och ta emot.
Vi beslutade för att behålla denna känsliga men ändå spralliga, unga tös... hon blir ett härligt tillskott i vår redan stora flock, som en liten vit virvelvind bland alla våra äldre damer.

Visst, det kan tyckas underligt och en smula udda att ha fem stycken hundar och jag kan förstå det men vi lever för våra hundar, varje hund har sin historia och de är en del av oss.
Men fler än så här blir det inte oavsett om jag blir över huvudet så kär igen!
Nej, detta är vad man mäktar med! ;)

Nu ska jag börja hårdträna denna skönhet då hon hänger på riktigt illa i kopplet när vi är ute med alla flickorna.
Det ska bli roligt och jag hoppas att även hon finner lite intresse i det också så att det blir ett bra samarbete.

Jag vet att det kommer att sticka i ögonen på många och vi lär väl få höra en och annan gliring men det har man ju redan hört ett par gånger så vad sjutton, who cares??

Var rädda om varandra!