Buhuuuu!!!
Jag ligger i soffan och stålsätter mig för att ge mig själv en injektion med B12...
Nålen är lång och tjock, inte alls som de små, fina nålar som Alexandra hade till sina sprutor innan hon fick sin pump.
Jag är spruträdd... men jag vet också hur viktigt det är att jag börjar ta dessa injektioner, de kan hjälpa mig att tränga bort hjärnluddet så att jag blir mer medveten och lite piggare..
Fasen, jag ligger här och skakar medan tårarna trillar... samtidigt är jag så innerligt trött fast jag har sovit i stort sett hela dagen.
Skit, skit, skit!
För hoppningsvis kommer jag att vänja mig vid nålarna till slut och kanske är det just den här första som är den värsta?
Att våga hoppa! Att våga ta steget!
Jag måste våga...
Jag sneglar lite på sprutan och jag ryser...
Jag tror jag får vänta lite, kanske kan Micke ge mig det stöd som jag behöver när han kommer hem... för jag är faktiskt rädd.
Fånigt kan man tänka men här styr inte förnuftet utan något jag inte överhuvudtaget rår över.
Jag hoppas dock att förnuftet kan styra mig så pass att jag faktiskt vågar sätta nålen till slut.
//Marina