Idag...
Idag är det en sån där dag när tårarna hotar med att svämma över...
Jag vet inte varför men allt känns nattsvart och tröttheten ligger som en tung hjälm över huvudet.
Allt hopar sig runt omkring mig och jag har varken energi eller ork att ta itu med minsta lilla...
Det käånns som att all livskraft sakta rinner ur mig som att jag förblöder på liv!
Min ande skriker och klamrar sig fast gråtande, kvidande vid mitt hjärta och det gör så ont i både kropp och själ.
När ska allt vända?
För visst måste det väl ändå vända någon gång?
Jag har strävat mig fram både krypandes och med ansiktet långt ned i gyttjan genom livet med en framtidstro om att allt så småningom skall bli bra... att jag ska få känna den trygghet och den ro jag så länge saknat och längtat efter.
Jag har alltid försökt att göra rätt för mig, har alltid ställt upp och försökt vara en god medmänniska, vän, dotter och mamma - nog borde väl det så småningom ge något resultat?
Jag vet inte hur länge jag orkar kippa efter andan längre...
Jag vet inte hur länge jag kan hålla min ångest stången utan att ge upp för känslan att just bara ge upp, släppa allt och bara lägga mig ned och blunda.
Mina demoner krafsar konstant på för att komma in... jag kan se hur de smyger omkring mig och känna deras svavelindränkta kroppar smyga tätt intill.
Jag vet att om jag bara slappnar av det minsta förtär de mig likt rovdjur... de sliter mig i stycken, nöjt hummande med sina sylvassa tänder blänkande av mitt kött medan de rullar sig i resterna av min redan sargade själ.
Jag undrar när jag ska sluta vara rädd...
Jag undrar när jag ska acceptera mig själv och börja älska mig själv så som jag älskar alla andra och accepterar dem för dem de är... NÄR?
Väntan är svår... och min tilltro till att det någonsin kommer att ske är så liten idag...
Hur skulle jag kunna älska något som jag ser på med avsmak varje dag?
HUr ska jag kunna acceptera något som jag skäms så över och önskar att jag kunde förändra och förbättra?
De flesta av oss har nog en eller annan demon gömd inom sig... vi har alla det svårt med vårat eget så klart.
Jag önskar så att jag hade lite mer ork att förbättra saker och ting för mig och min familj, jag känner mig så förbannat värdelös in i minsta molekyl.
Det gör ont i dag... det är en sån där dag... igen.
Marina
Jag vet inte varför men allt känns nattsvart och tröttheten ligger som en tung hjälm över huvudet.
Allt hopar sig runt omkring mig och jag har varken energi eller ork att ta itu med minsta lilla...
Det käånns som att all livskraft sakta rinner ur mig som att jag förblöder på liv!
Min ande skriker och klamrar sig fast gråtande, kvidande vid mitt hjärta och det gör så ont i både kropp och själ.
När ska allt vända?
För visst måste det väl ändå vända någon gång?
Jag har strävat mig fram både krypandes och med ansiktet långt ned i gyttjan genom livet med en framtidstro om att allt så småningom skall bli bra... att jag ska få känna den trygghet och den ro jag så länge saknat och längtat efter.
Jag har alltid försökt att göra rätt för mig, har alltid ställt upp och försökt vara en god medmänniska, vän, dotter och mamma - nog borde väl det så småningom ge något resultat?
Jag vet inte hur länge jag orkar kippa efter andan längre...
Jag vet inte hur länge jag kan hålla min ångest stången utan att ge upp för känslan att just bara ge upp, släppa allt och bara lägga mig ned och blunda.
Mina demoner krafsar konstant på för att komma in... jag kan se hur de smyger omkring mig och känna deras svavelindränkta kroppar smyga tätt intill.
Jag vet att om jag bara slappnar av det minsta förtär de mig likt rovdjur... de sliter mig i stycken, nöjt hummande med sina sylvassa tänder blänkande av mitt kött medan de rullar sig i resterna av min redan sargade själ.
Jag undrar när jag ska sluta vara rädd...
Jag undrar när jag ska acceptera mig själv och börja älska mig själv så som jag älskar alla andra och accepterar dem för dem de är... NÄR?
Väntan är svår... och min tilltro till att det någonsin kommer att ske är så liten idag...
Hur skulle jag kunna älska något som jag ser på med avsmak varje dag?
HUr ska jag kunna acceptera något som jag skäms så över och önskar att jag kunde förändra och förbättra?
De flesta av oss har nog en eller annan demon gömd inom sig... vi har alla det svårt med vårat eget så klart.
Jag önskar så att jag hade lite mer ork att förbättra saker och ting för mig och min familj, jag känner mig så förbannat värdelös in i minsta molekyl.
Det gör ont i dag... det är en sån där dag... igen.
Marina