jagochalladomandra

Värmefläkten surrar dovt - annars ligger huset i djup slummer, djuren vilar tungt bredvid mig och i sina korgar och jag hör emellanåt djupa, behagliga suckar från någon av dem.

Mina ögon dras mot fönstret, jag beundrar de nya gardinerna med ett nöjt litet leende men främst blickar jag ut mot den ljuvliga natur som vårat hus är beläget i.

Solen har just smekt sig ned över trädtopparna och lämnar blåbleka skuggor över den näst intill orörda snön ute i hagarna.
Istapparna hänger likt gnistrande kristaller från taknocken, farligt vassa och långa - hur vackra de än är måste jag slå ned dem så att de inte faller ned och skadar någon.



Fåglarna är ivriga denna morgon, de försöker överrösta varandra med sina hälsningar till solen, de annars väldigt kräsna små liven flyger skytteltrafik mellan talgbollar och det sporadist upphängda mjölkpaketet fyllt med solrosfrön.
Jag kan inte annat än tycka att det är lite bohemiskt charmigt med tetrapacket dinglandes från äppelträdets gren, det matchar huset med sitt röd/vita mönster. ;)


Observera att detta foto är taget innan ytterligare en meter snö fallit...

Jag måste hålla med min dotter att man kan likna vår väg fram till huset som något inspirerat ur filmen "Narnia", det är sagolikt vackert och man blir ödmjuk inför det faktum att det är en särskild ynnest att få uppleva och se då inte alla har den förmånen.

Tyvärr blir man mindre ödmjuk inför det faktum att hjärtat sitter i halsgropen av en helt annan anledning just när man åker fram på denna skogsväg...
Bilen halkar och kränger sig fram - titt som tätt släpper fästet och den drar obevekligen rätt ned mot de djupa diken som följer längst kanterna.



Visst finns det nackdelar med att bo så här isolerat men allt det positiva får vågen att tungt väga över åt fördelarna.
Tystnaden och lugnet man möter här ute kan man aldrig söka sig till på något annat vis - endast naturens melodier kryssar förbi ens medvetande.

Jag fryser lite om fötterna och drar pläden tätare om mig.

Maja har lagt sig väl tillrätta i fönstret, även hon har uppmärksammat fåglarnas sång och energiska aktivitet.
Hon följer dem vaksamt och koncentrerat med ett knyck på den späda nacken, musklerna är spända och svansen sopar friskt över fönsterbrädan.

Kaffet har stelnat upp på kanterna i muggen och är kallt... jag gäspar och bestämmer mig för att fylla på med nytt.

Jag skakar på huvudet så tofsen viftar ystert bak i nacken när alla hundar plötsligt vaknar till liv.
Ett så litet ljud kan få ett sovande par hundöron att genast vakna till liv - jag bet i ett knäckebröd.

Luftvärmepumpen slås av och jag håller nästan andan av den totala tystnaden som slår emot mig innan öronen uppfattar de små ljuden av hemtrevnad och lugn i huset.
En hunds rofyllda snarkningar, ett svagt surrande från kylskåpet, fåglarnas lek ute i deras "matträd" och husets suckar och knakande leder när kylan håller ett grepp om de uråldriga timmerstockarna.
Datorn surrar statiskt och det klickande ljudet jag åstadkommer när jag slår ned tangenterna låter högt och nära nog metalliskt i mina känsliga öron.



Det är Fredagmorgon och det känns lite vemodigt och tomt då vi är barnlediga i helgen - visst är det skönt att få lite vuxentid tillsammans men just nu var det så längesedan att det helt enkelt känns väldigt ovant.
Men vi kommer att ta vara på stunden och mysa upp oss tillsammans med lite god mat ikväll och sedan har jag en tid på röntgen imorgonbitti och då är det verkligen tacksamt att slippa ta hänsyn till fyra stycken barn och allt där omkring.

Mina smilband sträcker lojt på sig - Athena är så otroligt vacker där hon ligger helt utsträckt i soffan med sin ulliga, vita hjässa vilandes lite på sned mot armstödet.
Ögonen är halvt öppna och det rycker lite i hennes stora tassar när hon drömmer.
På halsen ligger pälsen i korta små korkskruvar och läppen och mungipan hänger tungt och slappt.
Hennes andetag är djupa och rytmiska och får hennes vackra päls att gå likt vågor över kroppen.

Emmy rör sig bland filtarna och dynorna i sin korg, rottinget spänner och protesterar ljudligt när hon lyfter sin hänförande blick mot mig.
Hennes varma själ gör mig knäsvag och gråtmild, hon är så fantastisk liksom alla våra djur är... harmoniska och ljuvliga i hela sin uppenbarelse.

Jag vill inte störa dem i deras sömn men det är dax för dem att gå ut i den höga snön innan jag bestämt bör vila mig lite.

Det är tungt för dem att röra sig ute och de blir lätt nedkylda då snön går så högt upp på magen på dem.
Lilla Foxy (ljudliga snarkningar letar sig ned från sovrummet, att den två kilos späda kropp kan föra ett sånt oväsen! ;)  ) är så lätt att hon spatserar uppepå snötäcket i viss mån men de stora tjejerna
sjunker ned och blir oerhört begränsade i sina rörelser.



Emmy och Athena har annars både storleken och pälsen för sig när det gäller kyla och det är sällan man på någotvis behöver skydda dem mot kyla och nederbörd vilket är tvunget i form av varma täcken/jackor när det gäller de små som lätt råkar ut för köldkramper om man inte ser upp.
Men faktum och tyvärr är att denna vinter har även Emmy och Athena haft problem med frusna tassar...
Som tur är har detta skett i trädgården och de har kunnat ta sig in för egen maskin... de är ju liiite tyngre än Aicha och Foxy... liite.