Tillit
Jag tror att många människor lever i förhållanden utan tillit och förtroende...
De genomlider svartsjukedrama efter svartsjukedrama och lär sig att trippa på tå för att inte "såra" sin partner men medan de i själva verket bidrar till att det hela tillåts och i värsta mån även blir värre.
Att inte kunna lita på att ens partner är trogen både i tanke och handling måste vara självutplånande!
Själv skulle jag inte kunna leva i tillsammans med någon som jag hade så låga tankar om... jag litar helt och fullt på att min partner är mig trogen och skulle denne i slutändan ändå inte vara det är det dennes eget misstag och inget jag kunde förhindra eller göra något åt ändå.
Svartsjuka är dömande, sårande och smutsigt!
Det glöder, sjuder och brister tillslut brutalt ut i smädelser, sårande ord och handlingar som man aldrig kan be om ursäkt för...
Att veta att den som man valt att dela sitt liv med på fullaste allvar tror att man skulle slänga sig i armarna på första snygga karln är så förnedrande och fullkomligt vedervärdigt.
Jag tittar gärna på en vacker man eller kvinna lika väl som jag gärna ägnar blicken åt en blommande Azalea eller en tavla som finner mitt intresse.
Jag är människa och jag tilltalas av vackra synintryck!
Jag har levt i fullkomligt destruktiva förhållanden och konstant levt under påfrestningarna att göra fel, säja fel och att få misstänksamhet och svartsjuka riktad mot mig, något som för mig tyckts helt befängt då jag är monogam till och med i de värsta förhållanden - jag skulle aldrig förnedra mig själv till något annat, aldrig låta mig sänkas till den låga nivån som de personer som riktat den misstänksamheten uppenbarligen befinner sig.
Om någon har så lågt självförtroende att de missriktar det mot mig en gång till tänker jag inte acceptera det, jag tänker aldrig skada mig så hårt igen att jag ska tvingas leva under den sortens press igen - då går jag!
Jag anser inte att det är kärlek om man straffar någon på det viset... för egen vinning skull - kontrollbehov eller vad det än må vara.
Jag har fått perspektiv på saker och ting och jag har lovat mig själv att aldrig låta någon skada mig så illa igen, då lever jag hellre ensam, jag är värd tillit och äkta kärlek då jag själv ger hundra procent.
Sätt kärleken i bur och hon tar första, bästa chans att fly...
Jag tänker inte låta mig fjättras, jag vill inte bli betraktad som någons egendom igen, jag anser att man ska växa i ett förhållande, att man genom kärlek och omtanke ska kunna hela och hjälpa varandra till bättre självförtroende och självkänsla.
Att man finns till för varandra ovillkorligt...
När man slutar att tala med varandra är det början till slutet...
Man får aldrig sluta prata med varandra!
Att stänga in sig och att frysa ut varandra innebär att man slutar dela med sig... av sig själv, att den andra är ovärdig de tankar och frågor man har.
Respektera varandra!
Om man respekterar varandra så är man också lyhörd inför varandra och aldrig medvetet elak...
När någon spelar martyr blir jag näst intill illamående...
Detta är också ett fenomen som jag har levt under och som jag totalföraktar!
Att vända och vrida på allt så att det innefattar att det alltid är synd om sig själv är verkligen patetiskt!!
Att det alltid till sist och syves andå alltid är riktigt synd om just en själv hur illa man än har betett sig - ja, det är klart då fråntar man sig mycket ansvar.
Var rädda om varandra och vårda er kärlek varsamt och med respekt!
De genomlider svartsjukedrama efter svartsjukedrama och lär sig att trippa på tå för att inte "såra" sin partner men medan de i själva verket bidrar till att det hela tillåts och i värsta mån även blir värre.
Att inte kunna lita på att ens partner är trogen både i tanke och handling måste vara självutplånande!
Själv skulle jag inte kunna leva i tillsammans med någon som jag hade så låga tankar om... jag litar helt och fullt på att min partner är mig trogen och skulle denne i slutändan ändå inte vara det är det dennes eget misstag och inget jag kunde förhindra eller göra något åt ändå.
Svartsjuka är dömande, sårande och smutsigt!
Det glöder, sjuder och brister tillslut brutalt ut i smädelser, sårande ord och handlingar som man aldrig kan be om ursäkt för...
Att veta att den som man valt att dela sitt liv med på fullaste allvar tror att man skulle slänga sig i armarna på första snygga karln är så förnedrande och fullkomligt vedervärdigt.
Jag tittar gärna på en vacker man eller kvinna lika väl som jag gärna ägnar blicken åt en blommande Azalea eller en tavla som finner mitt intresse.
Jag är människa och jag tilltalas av vackra synintryck!
Jag har levt i fullkomligt destruktiva förhållanden och konstant levt under påfrestningarna att göra fel, säja fel och att få misstänksamhet och svartsjuka riktad mot mig, något som för mig tyckts helt befängt då jag är monogam till och med i de värsta förhållanden - jag skulle aldrig förnedra mig själv till något annat, aldrig låta mig sänkas till den låga nivån som de personer som riktat den misstänksamheten uppenbarligen befinner sig.
Om någon har så lågt självförtroende att de missriktar det mot mig en gång till tänker jag inte acceptera det, jag tänker aldrig skada mig så hårt igen att jag ska tvingas leva under den sortens press igen - då går jag!
Jag anser inte att det är kärlek om man straffar någon på det viset... för egen vinning skull - kontrollbehov eller vad det än må vara.
Jag har fått perspektiv på saker och ting och jag har lovat mig själv att aldrig låta någon skada mig så illa igen, då lever jag hellre ensam, jag är värd tillit och äkta kärlek då jag själv ger hundra procent.
Sätt kärleken i bur och hon tar första, bästa chans att fly...
Jag tänker inte låta mig fjättras, jag vill inte bli betraktad som någons egendom igen, jag anser att man ska växa i ett förhållande, att man genom kärlek och omtanke ska kunna hela och hjälpa varandra till bättre självförtroende och självkänsla.
Att man finns till för varandra ovillkorligt...
När man slutar att tala med varandra är det början till slutet...
Man får aldrig sluta prata med varandra!
Att stänga in sig och att frysa ut varandra innebär att man slutar dela med sig... av sig själv, att den andra är ovärdig de tankar och frågor man har.
Respektera varandra!
Om man respekterar varandra så är man också lyhörd inför varandra och aldrig medvetet elak...
När någon spelar martyr blir jag näst intill illamående...
Detta är också ett fenomen som jag har levt under och som jag totalföraktar!
Att vända och vrida på allt så att det innefattar att det alltid är synd om sig själv är verkligen patetiskt!!
Att det alltid till sist och syves andå alltid är riktigt synd om just en själv hur illa man än har betett sig - ja, det är klart då fråntar man sig mycket ansvar.
Var rädda om varandra och vårda er kärlek varsamt och med respekt!
