jagochalladomandra

En modern häxa av idag skulle man kunna kalla mig.


Många känner sig lite smått besvärade när man berättar att man har ett utvecklat sjätte sinne...
Många sammanknippar tyvärr ordet magi och häxa med något ont och otäckt, själv utövar jag endast vit magi och har vigt mitt liv till att försöka hjälpa djur och människor.

Vi alla har ett sjätte sinne, en intuition och kan arbeta upp det genom att dels lita till just vår intuition och inte frångå den känslan som är naturlig sedan vårat ursprung.
 En del människor är mer sensitiva än andra och har lättare för att se och känna saker och ting som annars går sig förlorat och förbi för "vanliga" människor.

Jag till exempel har i alla år sett och talat med andar...
Jag har även alltid varit särskilt inkännande med djur då de är så okomplicerade - jag förstår dem villket de finner en trygghet i och därmed lyssnar de och berättar saker för mig som jag tolkar både genom att känna med dem, känna igenom dem och av att läsa av dem rent tekniskt.

Jag har både kunnat avläsa sjukdomar, värk o.dyl hos så väl djur som hos människor och har där med också kunnat heala dem.

När jag healar använder jag mig utav min starkaste livsguid/ledsagare, han finns alltid vid min sida och han hjälper mig även när jag läser av någon eller när jag exempelvis ska meditera.
Han ger mig styrka och trygghet på min färd genom livet.

Att träffa andar är något som jag har gjort sedan barnsben och flera av dem lekte jag med när jag var liten - gärna i skogen som var min mark, där fick jag min energi och jag var som ett skogsrå där jag sprang barfota över stock och sten, vältrade mig i den mjuka mossan eller låg i det höga vetefärgade gräset och lyssnade till vinden och skogens röster som talade till mig.







Jag och Maja vilar.


Ett tag var det en kvinna som kom till mig dag som natt - hon var så vacker och alldeles otroligt sorgsen.
Hon stod och pekade ut mot hagen och skrek ett ljudlöst skrik med ögon uppspärrade av gränslös sorg.
Jag hade även hört ett barn ropa "mamma" flera gånger...
Kvinnan pekade mot brunnen i hagen förstod jag och jag förhörde mig om hur gammal den var, det visade sig att brunnen var flera hundra år gammal...
Det stod så klart för mig att hennes barn på något vis fallit ned i brunnen och att de inte kunnat mötas på andra sidan...

Jag var tvungen att få upp hennes dotter från mörkret...

Jag måste erkänna att detta till en början kändes lite olustigt, jag rådfrågade ett medium som bekräftade mina misstankar och som ansåg att jag inte borde genomföra detta själv då det kunde ta väldigt mycket på krafterna och då det kunde uppstå oerhört starka känslor.

Hur de än var så föll det sig så att jag en natt kände mig väl förberedd.
Jag satte mig tillrätta i trädgården med tända ljus och med min pendel i handen, självklart tillkallade jag alla mina livsguider för att få deras absoluta stöd och lugn.

Hur jag sedan gick tillväga är min hemlighet *ler*...

Men när jag trött kunde se mor och dotter, fulla av ljus omfamna varandra i en dans ute på ängen föll tårarna av lättnad och av lycka över mina kinder.
De steg sedan upp i ljuset och försvann...

Mörkret och tystnaden låg varm omkring mig...

Några sekunder drog förbi och en vind smekte min kind när två eldsflugor dansade omkring varandra upp mot himlen tills de flöt samman med stjärnornas ljus.
Ett tack?
Ett stilla bevis?

Mamman finns fortfarande hos mig ibland, hon är lycklig och jag tror att hon vakar lite över mig eller kanske endast tycker om att betrakta mig - hon är så vacker och jag tycker så mycket om henne, hon är ljus, vacker och varm.

Jag kommer att rena vårat torp när vi kommit mer i ordning, det finns en väldigt svartsjuk individ hos oss.
Jag misstänker och tror jag vet vem det är... men denna någon håller sig i bakgrunden och är svår att få grepp om.
Hon väljer att bryta mina samtal med de som jag håller av mest, hon lyssnar och ger mig och även de jag samtalar med yrsel och huvudvärk samt viss irritation.
Hon vill troligtvis ha mig för sig själv och kan uppfattas som lite "snipig" och missunsam...
Jag tror dock att detta är personlighetsdrag som har bestyrkts efter hennes bortgång... bitterhet, avsaknad av något hon kanske till och med har glömt...

Detta kommer jag helt troligtvis att återkomma till liksom andra upplevelser som jag har och har haft!


Min vackra svarta Maja!



HASTA KVASTA!