Hopplöst!
Att vakna av orden; "Vi har försovit oss!" är liiiite stressande.
Att få iväg fyra stycken barn på under en halvtimme till skolan är inte den lättaste saken i världen.
De ska ju helst vara påklädda, mätta i magen och ha med sig alla skolböcker mm... *suckar ljudligt och lite uppgivet*
Stackars små barn kan man ju tycka givetvis men om ni hade sett det lugn och närmast till apati som en del barn kan ta sig an en uppgift som ex. ta på sig ett par strumpor skulle ni bli oerhört förundrade.
Våra barn råkar höra till denna krets av små människor...
Vår lillpojk tog tio låååånga minuter på sig att ta på sig just ett par strumpor.
*Himlar med ögonen*
Att vi sedan stod med avgnagda knogar och hoppade på stället av frustration bet varken på honom eller hans systrar.
Micke drog iväg med en rivstart så jorden sprutade från gårdsplanen i hopp om att hinna fram till skoltaxin.
Jag har absolut inte hört allarmet... inte vad jag minns ivarje fall...
Kan ha varit så att jag trodde att det var mitt i natten när klockan ringde och att jag skulle ta blodglukos på Sanna och att jag helt enkelt har råkat stänga av allarmet istället för att snoza den...
Det är hur som helst väldigt surt att behöva vakna helt fullkomligt i panik och sedan näst intill stå och jonglera ut smörpaket, fil och div. pålägg och muggar till helt coola ungar som vägrar låta sig stressas upp.
Tänk vad skönt att ha ett sånt inbyggt lugn och bara kunna vifta bort alla olägenheter lite nonchalent - I like!
Barn lever mitt i livet - här och nu medan vi verkar ha en förmåga att springa oss igenom var minut, dag och år långt i förväg.
Allt behöver inte vara så komlicerat och vad sjutton gör det om man råkar komma lite sent till skolan/arbetet emellanåt...?
Realax man!
